Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den blå blomman i kyrkvärdens trädgård. Af Ellen Lundberg f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLÅ BLOMMAN I KYRKVÄRDENS TRÄDGÅRD
Af ELLEN LUNDBERG F. NYBLOM
IPPE kring kyrkogården ligga
stadens äldsta hus, och bland
dem en liten hvitputsad
två-våningsbyggnad med gröna
fönsterposter och dörrar, omgifven af
en trädgård inom en låg stenmur, och
grundad, sägs det, på en gammal
underjordisk murad hvalfgång, som från
det uråldriga klostret, som en gång
reste sig på andra sidan gatan, ledt —
ja, hvart, det vet numera ingen. Jorden
har rasat ned i de svarta hvalfven
under källrarna, och inga hemliga steg ha
sedan århundraden tillbaka smugit fram
öfver de fuktblanka stenarna, lysta af
en blindlyktas eller en facklas rödt
flämtande sken.
Uppe i solskenet ligger det lilla hvita
huset som en stor hvitmålad och
ren-tvättad ask med bländklara rutor,
stirrande åt ena hållet mot den trånga
gatan, där ännu den höga klostermuren
ringlar fram; åt andra sidan skuggadt af
kyrkogårdens tunga trädkronor, mäktiga
lindar och almar, hvilkas löfverk
trän-ges och blandas, lyfter sig till lefvande
hvalf och skymmer solen midt på den
klaraste sommardag.
Det är tyst där uppe som ute på
landet; men ett sus af legender och
mystik fyller luften under de mörka
träden. Endast biens surr i löfverket,
klockans slag från det röda
trappgaf-velstornet längre ned i gatan, rasslet af
Ord och Bild, i8.e årg.
klosterkyrkans nycklar, när kyrkvakten
öppnar portalen för någon sällsynt
främlings besök, — annars ligger allt i hvila.
Mänskorna höra liksom icke hemma
här annat än i det förflutna, under de grå
grafstenarnas halft utplånade skrift på
klosterkyrkans stengolf, och ute på
kyrkogården, gömda under det blanka,
liksom fuktiga gräset; och bakom
klostermurens höga, buktande linje anar man
deras skuggor, skuggor från en längst
försjunken tid, som icke mera är.
Men grönska och blommor trifvas
här så mycket intensivare. Det är en
frodighet öfver kyrkogårdens trädkronor,
en saft och must i gräset på de halft
glömda grafvarna och en ymnighet
öfver blommor och buskar i trädgården
kring det lilla hvita huset, som om
blommorna och grönskan ville visa, att
de hade makt att utrota mänskorna och
ensamma bli herrar på täppan.
Det trängs och kväfs af blommor
inne i den lilla trädgården vid det hvita
huset, — kyrkvärdens hus. Öfver
muren bolma om försommaren stora moln
af syrener och gullregn, och sedan
kommer turen till rosorna. Men det är inga
vanliga rosenbuskar, som välla ’ öfver
den hvita stenmuren. Det är en massa
egendomliga varieteter af odlade
vildrosor; — där finns den portugisiska,
brandröda med eldgul afvigsida, andra
af samma slag, med jättestora, vinröda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
