Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den blå blomman i kyrkvärdens trädgård. Af Ellen Lundberg f. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla fall en ganska nätt liten blomma!»
Han kastade tanklöst ifrån sig den blå
blomman, men fröken Marie tog
varsamt upp deij från marken och glättade
omsorgsfullt de sandiga bladen.
»Ar ni verkligen säker?» Hon
hviskade fram orden. »Säker!» Åter
samma käcka, oförsynta skratt. »Skulle jag
inte vara säker på ett sä enkelt faktum.
— Som ogräs, min goda fröken!» slöt
han gemytligt, halft frånvarande. Han
kastade en snabb rundblick öfver
trädgården. »En verkligen riktigt kuriös
liten trädgård!» upprepade han, »men
nu ska jag inte uppehålla er längre.
Ursäkta min dristighet att klifva på,
men det gör jag alltid, annars skulle
man ju så ofta få stanna utanför, och
det roar mig inte. — Och låt nu ingen
kugga er med några indiska
blomsterlegender en annan gång. Det är bäst
vi nöja oss med hvad vi ha!» Han
slängde af sig hatten och räckte fröken
Marie handen, men hon kom sig icke
för att ta’ den.
Grinden slog igen, och hon hörde
de hårda, raska stegen dö bort i gatan
mot kyrkogården. Fröken Marie sjönk
ned på en bänk. Hon kände sig så
trött, som om hon burit dubbel
vatten-ranson åt alla plantorna i trädgården.
Det gnagde som en sveda inom henne,
en känsla af tomhet, som om hon
blifvit bestulen, och hon kände sig
plötsligt så oresonligt olycklig. Det skymde
för hennes ögon.
Solen hade försvunnit bakom
kyrkogården, och de täta trädkronorna reste
sig som en svart mur mot den
varm-bleka luften. På den skuggiga rabatten
vid gafvelfönstret stod den blå
blomman, men den såg plötsligt helt
obetydlig och färglös ut i det trista
half-dunklet.
Fröken Marie höll ännu i handen
den nedsmutsade blomman, som den
främmande brutit.
Hennes små glanslösa ögon stirrade
på den utan att se den.
»Ogräs!» mumlade hon slutligen,
medan hon rullade stjälken mellan
fingrarna, så att de blå bladen flaxade som
på en trasig trollslända. »Jaså, ogräs;
— — och det var alltsammans!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
