Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Andreas Hallén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN OPERAN OCH KONSERTSALARNA
begåfning bäst framträdde. Någon
»celeber» sångerska, som reklamen velat göra
henne till, är hon ännu inte, och det
ovanligt sympatiska intresse, som visades
hennes gästspel af en mestadels fulltalig publik,
får väl mera betraktas som uppmuntran
och ses från lokalpatriotisk synpunkt än
som en hyllning för fullödiga prestationer.
De sedvanliga symfonikonserterna i
abonnemang har den nuvarande
operadirektionen äfven bibehållit, men den f örsta
kunde, till följd af repertoarförhållanden,
ej gifvas förrän den 24 nov. Programmet
upptog då som hufvudnummer och tillika
novitet Anton Bruckners nionde symfoni
i D-moll, af hvilken den sista satsen ej blef
fulländad. Den gamle tonsättaren (f. 1824,
d. 1896 i Wien) hade på sitt sista
sjukläger också förutsett detta, och i sitt
testamente riktar han en innerlig bön till den
allsmäktige att få tillägna honom sitt sista
verk. »Om han vill emottaga detta svaga
människoverk, vet jag ej, men för det fall
att jag skulle dö innan den sista satsen
blir färdig, så ber jag att Gud i sin allt
förbarmande godhet ville förlåta mig, att
jag ej hann fullborda detta honom tillägnade
verk»!! Symfoniens första sats har alltför
många sidoepisoder, hvilka därtill äro väl
mycket utdragna och skymma
hufvudmo-tiven, hvarigenom det enhetliga
sammanhanget skadas. Detta kan äfven sägas om
tredje satsens adagio, hvaremot den andra
satsens scherzo är mera helgjutet och rikt
på originella rytmiska, kontrapunktiska och
orkestrala infall. Som solist vid denna
konsert föredrog herr John Forsell tre
visor med orkester af Fr. Liszt.
Den andra symfonikonserten hade
af-gjord klassisk prägel med Beethovens
tredje (eroica) symfoni i téten,
efterföljd af Seb. Bachs konsert i D-moll
för två violiner med fröken Lindberg och
herr Zetterqvist som solister, Mozarts
pianokonsert (A-dur) spelad af fru
Rosetti-Anduaga samt Webers Euryantheouverture.
Bägge konserterna, som voro ganska
fåtaligt besökta, dirigerades af herr Järnefelt.
Den 7 december gaf en härstädes alldeles
obekant konstnär, violinisten herr Fritz
Kreisler, en konsert i K. F. U. K:s lokal
och tog publiken genast med storm, trots
att han förut ej blifvit reklamerad som
någon större »celebritet». Hans program
upptog, med några få undantag, endast gam-
la klassiska namn
från 16- och
17-hundratalen, däraf
några
kompositioner af italienarna
Pugnani, Porpora,
Martin i, Tartini
och fransosen
Cou-perin, som visade
en förvånansvärd
melodisk och
rytmisk friskhet och
originalitet och
nästan undanskymde de å samma
program
förekommande namnen Händel och Bach. De
verkade rent af förbluffande nya och fingo
också en utomordentligt lyckad tolkning
genom herr Kreislers fascinerande föredrag,
som med en briljant och elegant teknik
och ovanligt stor och klangfull ton förenar den
gedigne och allvarlige konstnärens själfulla
och från alla godtköpseffekter frigjorda
uppfattning. Några dagar därpå fick
musikpubliken glädjen att återförnya denna
intressanta bekantskap på en extrakonsert
med orkester på operan. Hr Kreisler
spelade då bl. a. Beethovens och
Mendels-sohns violinkonserter, och jag kan knappast
påminna mig sedan Joachims bästa period
på 1870-talet hafva hört Beethovens
enastående mästerverk så congenialt uppfattadt
och utfördt med sådan tadellös teknik.
Här gaf herr Kreisler sitt bästa af ädel,
stor ton, glänsande stråkteknik, det lättaste
saltato och spiccato, klockrena flageoletti
samt först och främst ett själfullt,
hängif-vet återgifvande af kompositionens anda.
I november gästades hufvudstaden äfven
af fru Teresa Carreno, som på tre
utsålda konserter i akademiens sal väckte
lika jublande bifall som förr, men för egen
del fann jag hennes anslag denna gång
något för hårdt och kärft och föredraget
i öfrigt mera briljant framträdande, på
innerlighetens bekostnad.
På det nya årets första dag uppfördes
Ivar Hallströms nu 34-åriga opera »Den
bergtagna». Denna opera kan ju med visst
skäl kallas den första svenska
national-operan, då både textförfattaren Frans
Hedberg och tonsättaren här haft känsel för
och äfven delvis förstått att träffa en svensk
stämning genom begagnande af folksägen-
FRITZ KREISLER.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
