Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Maurice Maeterlinck. En intellektuell omvändelse. Af Alf Nyman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAURICE MAETERLINCK
En intellektuell omvändelse
Af ALF NYMAN
Med 2 bilder
SIN BOK »La vie des Abeilles»
berättar Maeterlinck, huru han
en kväll befann sig på en pro-
menad någonstädes i mellersta
Normandie tillsammans med en vän —
en af samtidens förnämsta fysiologer. Det
var just i skymningen; himlen låg som
en klar eld öfver trädkronorna-, en obe-
stämd doft af mylla förnams — och på
något afstånd såg man bönder, sysslande
med ett kvarnbygge. Man hörde deras rop
dämpadt genom ljusdunklet och bybarnens
skratt och lekar — men allt var liksom
overkligt, som nedsänkt i ett obekant
medium. Fysiologen gjorde Maeterlinck
uppmärksam på detta samt på den romantik,
kvällen och afståndet förlänade denna i sig
själf triviala situation. Detta vore den
första sanningen, sade han, den sanning, som
romantici kände och dyrkade. Och många
tro, att den är den enda. Men ginge man
närmare, skulle man få se, hur det sublima
afslöjade sig, hur det groteska trädde fram;
man skulle få höra karlarnas eder och
skrän, kvinnornas grälsjuka, man skulle se
af alkohol uppsvällda mansansikten,
skro-fulösa, vattusiktiga barnungar, en scen af
råhet, dumhet och lystenhet:
människodjurets triumf! Detta vore den andra
sanningen, Balzacs, Zolas sanning och som de
flesta trodde vara den yttersta och enda.
Och härvid kunde man stanna.
Men ginge man situationen närmare in
på lifvet, toge kännedom om dessa
varelsers vanor, läte det mera tillfälliga,
alkoholismen och ärftligheten, stå tillbaka, så
skulle man på bottnen af det hela finna
en ny och sista mening. Bak dessa
bön-Ord och Bild, i8:e årg.
ders klumpiga pannor brann dock lifvet,
medvetandet, bände och arbetade driften
mot ett bättre. Och hvarje deras rörelse,
äfven den mest otympliga, hvarje deras
känsla, äfven den mest lågsinnade, hade
del i samma yttersta gåta, ägde
existensens helgd. Bakom det vederstyggliga skulle
så det sublima å nyo träda fram,
klarare och okränkbarare än förut. . . Detta
vore den tredje sanningen, monismens
sanning; det vore Emersons och Walt
Whit-mans, Maeterlincks och Verhaerens
ändt-ligt tillkämpade sanning.
Maurice Maeterlinck började som poet
med en samling dikter :— »Serres
Chau-des» — 1889. Det är samma den
kroppsliga hypokondriens lyrik som i Verhaerens
samåriga poemböcker »Les Débåcles»
och »Les Flambeaux noirs» — det
naturalistiska skumraskets dikter. Men under
det att Emile Verhaeren mera är
känslig för det sönderfallnas, det ohyggligas
skönhet och går tillbaka till Baudelaire,
förefaller Maeterlinck ha mera gehör för
de omedvetna själsrörelserna och det
religiöst beklämmande samt ha utgångspunkter
hos Verlaine och Mallarmé. Hans
symbolik är ej så massiv som Verhaerens, hans
vers icke heller så lapidarisk. Där slår en
ofta kväljande sjuksalsluft emot en ur dessa
förstlingsdikter; sensationerna äro hemskt
dämpade som en »kopparmusik på
döen-des fönsterrutor» .. . En symbolisk flora
gror upp i hans inbillnings öfverhettade
drifhus: där finnas växter, som ha sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
