Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Maurice Maeterlinck. En intellektuell omvändelse. Af Alf Nyman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man efter, kan det blifva något mycket
stort. Är det icke att leda i en ny bana
djupa, kanske viktiga, i hvarje fall
sekelgamla lagar? — Är det icke att väcka
föreställning om en sällsam, nästan
öfver-naturlig makt?»
Och just detta, att vi här ha för oss
ett verk af människohänder, att på denna
enda punkt människan ingripit och skapat
nya lifsformer, är det som synes
Maeterlinck så betydelsefullt. Sålunda äro ju
äfven de flesta af våra trädgårdsväxter
människoverk, utvalda eller hopkorsade af vilda,
oansenliga arter. Hvaraf man kan förstå,
att summan af skönhet här på jorden är
stadd i ständig tillväxt, och att man med
full rätt kan tala om en estetisk evolution.
— De koppartaflor, i hvilka man trodde
lifvets lagar skrifna, mjukna alltså under
den kunskapande människohanden • och
det skrifna kan ändras! — —
Maeterlinck har emellertid fortsatt sitt
studium af växtvärlden. Sina nya rön har han
nedlagt i en större essay »LTntelligence
des Fleurs», 1907, skrifven midt i
blommornas paradis, i Provence. Han har
fördjupat sig i Darwins arbeten om
insektbefruktningen hos växterna, gjort sig
förtrogen med Hugo de Vries’ bastardlagar samt
själf i sin trädgård i Gruché-Saint-Siméon
experimenterat med korsningar. Och hans
afsikt har tydligtvis varit att skrifva en
växtlifvets kulturhistoria, behandlande de
riktiga uppfinnarblommorna, hvilka i ett eller
annat afseende fullkomnat arttypen och
stegrat ändamålsenligheten.
Geologien har visat oss, att växterna
uppträdt före insekterna på vår planet. De
måste alltså, menar Maeterlinck, under
årtusendenas lopp ha omdanat sig efter sina
bevingade medhjälpare. Bara detta, yrkar
han, bevisar ett betydande intellektuellt
framsteg och antyder att växtvärlden går
ett högre, friare, mera månghöfdadt lif till
mötes. Detta har ju också de Vries’
iakttagelser på Oenothera Lamarckiana gifvit
vid handen, hvilken växtart, som bekant,
klufvit sig i ett flertal nybildningar,
kraftigare och ömtåligare.
Men denna »intelligenta» utveckling är
visst icke rätlinig och ofelbar. — »Den
når sitt mål genom medel, som vi använda,
den trefvar, tvekar . . . den lägger till och
drar ifrån, den varsnar och reparerar sina
misstag alldeles som vi skulle göra i dess ställe.
Den kämpar som vi mot sin egen tillvaros
tyngande, enorma och dunkla massa. Den vet
ej mera än vi, hvart det bär hän, den
söker efter sig själf, upptäcker sig själf steg
för steg» . . . Just detta är för oss så
hugnesamt att veta! Ty hvad egenskaper
än vetenskapen framdeles kommer att
till-lägga Världs kraften: allsmäktighet och
allvetande blir det icke! Planeterna och
lifs-formerna frambringar den på rent
experimentell väg; tillvaron är alltså icke något
dödt och stelnadt utan något plastiskt,
mjukt och lefvande. — »Om naturen visste
allt, om den aldrig misstoge sig . . . om
den öfverallt yppade en intelligens, vår
egen oändligt öfverlägsen, först då skulle
man ha orsak att ängslas och tappa
modet. Vi skulle då känna oss som offer
och byte för en främmande makt, som vi
icke kunde hysa någon förhoppning orh
att begripa eller öfverskåda.»
Med hela den intellektuella omvändelse
dessa anteckningar velat antyda, har
Maurice Maeterlinck statuerat ett exempel samt
i sin mån bidragit till den uppfostran i
kritisk optimism, som är en af
vetenskapens och den kulturella utvecklingens allra
noblaste uppgifter. Detta är så mycket
underligare, som han haft det mest osunda
intellektuella förflutna man kunnat tänka
sig, sett sin värld i ett metafysiskt
spök-ljus och gått med så mycken hypokondri
och katolicism i blodet.
Kanske har man häri att se det
germanska blodets seger öfver kristendomens
sinnes-tunghet, dess mod att bryta med ett helt
lifs resultat och att peka på djärfvare
vägar till friare mål. Kanske är det den
klarsyn, det silade ljus, som först siktas ut
af lång smärta, den nya vekhet att anamma
världen, som endast de nerver känna, hvilka
en gång krympt i ångest vid lifvet, den
hjärnans glädje, som endast växer upp ur
år ’ af tungsinne . . . Ty den, som riktar
sin sensibilitet, riktar sin intelligens. — Och
kanske är det så som Nietzsche sade: för
att föda en strålande stjärna måste man
ha burit hela Kaos i sitt bröst . . .!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
