Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victoria Benedictsson. Af John Landquist. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
valda. Den befriade henne nämligen från
de dagliga plikterna, gaf henne ostörd
ro att läsa, att drömma — att skrifva.
Den gaf henne också den rent
kontemplativa stämning, i hvilken lifvets bilder
afteckna sig klarare än förr, mer älskade
också än förr i och afskedsstämningen få
karaktären af ett vårligt Jenseits, dit vi
måhända ej återvända . . . Och hon hade
så god tid att tänka tillbaka öfver sitt
eget lif, dess minnen förvandlade sig
omärkligt till diktade förhållanden och
människor, om och om igen har hon
genomlefvat deras kamp, som hon kände
så väl, för sig själf upprepat deras
repliker och utbrott om och om igen . . .
»Pengar» har hon på sjukbädden
färdigdiktat i sitt hufvud, innan hon skref
ned den.
Den lilla skizzsamlingen »Från Skåne»
(sommaren 1884) blef emellertid hennes
debutbok. Några af dess skildringar
hade redan sett dagen i »Fyris», på den
litterära afdelningen redigerad af nuv.
professor Frans von Schéele, och han
var det också som skaffade henne
förläggare. På det hela taget komma dessa
skizzer minst i betraktande i hennes
alstring. Endast den kostliga och i hvar
detalj utstuderade situationen »Giftermål
på besparing» kan sägas stå fullt i
jäm-bredd med hennes senare
folklifsskild-ringar. I sina småberättelser har Ernst
Ahlgren i allmänhet varit mest originell
och lyckad, när hon skildrar folket. Hela
sitt lif har hon ju lefvat nära dessa
bönder, iakttagit deras manér, lärt förstå
deras sätt att känna och resonera, hon
kan tala deras språk. I hvar småsak
hvilar hennes skildrings sanning på tusen
upprepade intryck; också måste hennes
säkerhet, urskillning, noggrannhet i
detaljteckningen väcka en artists beundran.
Afven glimten af humor i författarinnans
öga lyser aldrig så fritt och friskt som
när hon berättar oss om folkets män
och kvinnor och barn. Det är inte
stadsbons dumma lustighet öfver folket, som
han inte begriper, utan Ernst Ahlgrens
humor frigör sig just ur hennes
förtrogenhet och hennes hjärtliga sympati
med sitt föremål. Hennes
herrskaps-skildringar åter — dock alldeles
undantagna de i hennes två romaner — kunna
ej alltid fritagas från just de ting Ernst
Ahlgren mest af alla fruktade och
hatade: sentimentalitet och tendens.
Hennes sympati kan urarta till kvinnligt
partitagande (som i »En kris» i »Från
Skåne»). En enstaka berättelse — »Far
och son» — kan gå i den
melodramatiska inbillningens genre.
Samtidigt som hennes debutbok
utkom inledde hon sitt kamratskap med
den unge Axel Lundegård, som var
son af Hörbys för några år sen
inflyttade kyrkoherde. Denna förbindelse af
intellektuell art var, efter hvad hon sagt
under sina sista dagar, den enda i
hennes lif som ej misslyckats för henne,
som blifvit alldeles hvad den skulle och
burit frukt. Under de långa aftnarna
i Hörby efter dagens arbete var
bref-växlingen med denne vän henne den
bästa vederkvickelsen, och den
ömsesidiga atelierkritiken blef bägge en sporre.
Hvad hon förut anförtrott »Stora Boken»
— som var hennes dagbok och tillika
materialsamling till blifvande arbeten —
anförtror hon nu honom: stämningar,
psykologiska analyser, hennes artistögas
iakttagelser af människor och situationer.
Friskt och intelligent diskuteras
kärleks-och äktenskapsproblemet — det var ju
den enda af tidens »frågor», som Ernst
Ahlgren ansåg sig vilja och kunna
komma till klarhet i —, men dessa
samma riktiga och själfldara argument
ha ju nu i tjugu år upprepats utan att
någon blifvit förnuftigare för det, och
vi äro så utledsna på den omtragglade
frågan, att vi, när vi i själf biografien stöta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
