Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Victoria Benedictsson. Af John Landquist. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från början, hur det skall brista. Hon är
hel och osplittrad, hon kan ej i mindre
mynt växla sin själs kapital, hon förstår
ej heller den ekonomiska konsten att
behålla det och gifva ut blott öfverflödets
räntor. Hon kan ej gifva mindre än allt
— grund och bo, och när hon gifvit det,
står hon bankrutt. Och så — vi måste
tillägga det — hon förstår ändå inte
riktigt kärleken ... Vi se å andra sidan
en man — den dyrkade, berömde
mästaren. Han är en god ekonom. Han är
fåfäng och litet narraktig. Hur
meningslös hans erotiska jakt, hur humorlös i
grunden hans samlarvurm på kvinnor som
på frimärken. Han är väl sann och han
bedrar icke, men hvad behållning och ro
för den behärskade känsla, som i själfva
kärleksförklaringens stadgar skyndar
till-lägga paragrafen om sin obeständighet?
Hur torr en tjusare, lika ifrig att få
elegant genomarbetadt, snabbt och väl
af-slutadt ett kärleksförhållande som en
tidningsartikel.
Men vi se mera. Vi se, att denna
kvinna är sjuk. Den friska och ljusa
som älskar störes ej af framtidsgrubbel.
Nuet blir likafullt en sång. Och om han
ock går bort? Hon älskar lika fullt den
bortgångne i frid. Men Elsa Finne har
ingen glädje. Hon är så rastlös och
ångestfull. Och så har hon vidskepliga
naiva dogmer; hur kan hon veta, att
mannen strax skall gå, sen han fått hvad han
begärde? Men den lurande förtviflan i
hennes väsen är inte bara kärlekens . . .
Hennes själ är redan i sig själf
förtvif-lande, och bara därför blir också hennes
kärlek förtviflad.
Så sjuk är hon, att vi inte i alla
ögonblick rätt veta, om det är kärlek hon
känner. Men lidelse är det — för såvidt
vi reducera sensualismen som häftar vid
ordet — lidelse, ty det är nästan bara
lidande . . . Dödsdomen sväfvar redan
öfver hennes hufvud, mer än en gång
redan ha hennes ögon blinkat för
bilan . . . Hvad hon känner är den rasande
ömhet till lifvet som en sista gång
griper de starka, som gnagas i sin lifsrot
och snart skola kallas bort. Och hon
hade därtill aldrig förr stått i solen . . .
När vi begrunda Victoria
Benedictssons död, må vi akta oss att framhäfva
något isoleradt motiv som ensamt
bestämmande, minst få vi skjuta i
förgrunden kärleksepisoden. Victoria
Benedictssons historia är mycket mer invecklad
och af större mått än Elsa Finnes,
blom-sterkransad af lös diktning.
I vårt lif skapas intet verk, insättes
ingen vägande handling, som ej många
gånger och tidigt varit föregången af
varsel. Victoria Benedictsson var från
födseln hotad med tragik. Hon var från
ungdomen välbekant med dödstanken;
strax efter sitt giftermål hade hon försökt
öppna sin pulsåder. Redan förut hade
hennes tvungna försakelse af konstnärlig
verksamhet drifvit henne till en varaktig
disharmoni i själfva lifskänslan.
Sjukdomen sedan, som länge fjättrade henne
vid sängen, drog henne också på sidan
om lifvet. Hela hennes lifskamp är
hennes kraftfulla naturs brottning att vinna
harmoni. Hon fann den i arbetet. Blott
i arbetet är ro, och det är den enda
lycka som gifves, har hon flerestädes
uttrykt i varma och sköna vändningar.
Det sista året af sitt lif var hon fysiskt
bruten. Hon gör hjältemodiga försök
att vinna hälsa och framför allt att arbeta.
Ständigt återkommer hon i sina sista bref
till detta; det går icke, trots hon
förplågar sig, eller det går icke bra. Hvad
hon skrifver — och hon har så mycket
att skrifva — synes henne vara som af
trä. Det var visserligen ingalunda så,
men just denna känsla är ett typiskt
tecken på en abnorm depression. Vilja
vi se den väsentliga orsaken till hennes
själfmord, måste vi naturligtvis hälla fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
