Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Domedagen. Af Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon hade knappt hunnit in genom
dörren, förrän det åter klampade steg i
förstugan, och Hakvin, torparens son, kom
efter henne.
Ja, egentligen var det inte hans, utan
den döda hustruns pojke före
äktenskapet, som han, torparen, fått liksom till
på köpet, och som sedan blifvit kvar hos
honom.
Han, hustruns pojke, var nu i
bevä-ringsåldern, ljus, grof, kantig med
grågrumliga, ibland slöa, ibland
hetblän-kande ögon.
Han satt och stirrade på jäntan,
medan hon rörde sig i sina sysslor, och
när hon for af ut igen, slängde han
också igen dörren efter sig en half
minut senare.
Men om en liten stund kom han
ensam in igen, trampade på katten, som
fräsande och fort som en afskjuten pil
flög af i en vrå, tog sedan fiolen från
väggen, satte sig och tänkte just stampa
iväg med en låt, när torparen argt såg
upp. — Låt bli det där, sade han, häf
ut dina visors buller!
Hakvin sänkte fiolen, såg först på
katten, som satt och glodde under en
stol med två gröna eldkol till ögon och
sedan på den rödskäggige, som satt där
och läste, och då flinade det till i hans
ögon.
— Det har fastnat eld i skägget, sade
han.
Pigan kom i detsamma in igen. Hon
hade fått mjöl på den ena kinden och
i det mörka håret. Ögonen lyste och
skrattade, och hon sjöng på en visa, som
hade till omkväde: I mina unga år.
Torparen såg argt upp igen. Den
döda hustruns pojke satt där och gjorde
narr af honom. Egentligen var han en
beskedlig pojke, men sedan jäntan kom
i huset, hade han blifvit som bortbytt;
ibland var det rakt som om något stigit
åt förståndet på honom.
Torparen harklade sig. Älskog och
annan dårskap skulle få ett slut nu, när
den stora domedagen enligt broder
Axelsons profetior drog ihop sig likt ett
svart moln öfver världen.
Och han vände tillbaka ett blad och
började att dunderläsa om den dagens
fasor.
Pigan for af ut igen. Hakvin tittade
långt efter henne, men blef sittande kvar
med armarna slappt nedhängande öfver
knäna och blicken irrande på golfvet.
Slutligen steg han upp, tog ned bössan
från väggkroken och började att
undersöka den.
— Hvad skall du göra med den?
albröt sig torparen ett tag.
— Jag såg ett räfspår nyss
bortan-för stallet, sade pojken.
Han gick ut och ställde ifrån sig den
laddade bössan i en vrå af förstugan.
Själf stannade han ute på brosteget och
såg öfver gården. Midt emot. honom
stod det snöiga granberget och stängde,
och öfver grantopparna blänkte den
vin-terhvita fullmånen.
Pojken stod och stirrade in i den
glimmande skifvan, medan han klämde
naglarna hårdt in i näfvarna nere i byx
fickorna.
— En bra skottafla det där, kom
det för honom, •— om jag skulle skjuta
rätt in i den, så att den sprack och
trillade ned på jorden.
I detsamma var det som om snön
rört litet på sig, och den hvita katten
kom smygande bort mot ladugården,
stannade då och då och lyfte på tassarna,
som om hon velat skaka snön af dem.
Men innan hon hunnit dit hon tänkte
small ett skott. Och när krutröken
skingrades låg hon där. Ett par gånger ryckte
det i kroppen, men sedan låg hon stilla,
närapå itusliten.
Hakvin stod kvar på brosteget med
bössan i handen. Inte hade katten gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
