Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Domedagen. Af Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domedagen ja — då fick hvar och
en sina gärningars lön, och då skrattade
nog ingen längre!
Han blef länge stående där vid
gluggen, tog sedan yxan och klöf ett par
trän, men slängde den sedan ifrån sig.
Fanden skulle stå där och klyfva ved
åt henne!
Han gick ut, sparkade till den döda
katten, som låg vid ladugårdsväggen,
och när han såg jäntan komma med en
lykta och gå i matboden, följde han
efter henne. Hon hade stängt till dörren
om sig, och han öppnade den först litet
på glänt.
Hon stod och siktade mjöl. Röd var
hon om kinderna, och medan mjölstoftet
rök omkring henne, sjöng hon: I mina
unga är.
Då steg han in och fick henne om
lifvet. Hon var mjuk att ta i, och han
klämde henne hårdt intill sig.
— Fästmön min, sade han.
Då skrek hon till, att han gjorde
henne illa, stötte undan honom, knuffade
bort honom med armbågen.
— Ge dig ut härifrån, du din
kattdödare, sade hon.
Han gick också, men han lämnade
dörren litet på glänt igen och kikade in
Och åter snörde det ihop som en
kramp-gråt i strupen på honom.
En gång hade hon varit nog så blid,
när han famntog henne. Och nu sade
hon: ut med dig, och det visste han
också att hon af hjärtans grund menade.
Det gjorde nog inte ondt, när en annan
kom och famntog henne, och då skulle
hon vara som en julmorgon i synen, det
trollet.
Han gnisslade till med tänderna och
smällde igen dörren efter sig. — I mina
unga år, hörde han hur hon sjöng
därinne.
Han gick bort mot stugan, men inte
tvärs öfver snöplanen, där månljuset glitt-
rade och blinkade, utan han smög efter
uthusväggarna, som om han behöft ett
stöd. Slutligen stod han vid
stugufön-stret och såg in, och när han såg, hur
den rödskäggige ännu satt där och läste
vid eldbrasan, skrattade han till.
Den afskjutna bössan stod uppställd
mot väggen, och han tog den och
sysslade litet med den. Sedan tänkte han
gå in, men blef stående kvar på
brosteget. Midt emot honom reste sig det
snöiga granberget, och det var som om
allehanda underliga hvita djur skulle ha
krälat omkring på granarna. Och ett
stycke högre upp blänkte månskifvan.
Stinnt gaf han sig till att stirra på den,
och till slut såg han, hur ett blodrödt
ord flammade tvärs öfver den.
Domedagen! —
Inne i matboden hörde han, hur
jäntan alltjämt sjöng:
— I mina unga år.
Torparen började känna sig en.smula
matt af all läsningen. Men broder
Axelson hade uppmanat dem att lämna
alla världsliga omsorger åt sidan, och
därför ville han i det längsta hålla ut
med att låta bli att tänka på allt detta
som snart skulle förgås, hus och hem,
fänad, åker och äng.
När han skulle vända om ett blad,
hörde han, hur det för andra gången
small ett skott utanför.
— En sådan rackarspojke till att
gå här och väsnas, kom det för honom
i hastigheten. Inte var det en räf, som
gått bortanför stallet; det var väl i stället
en katt eller hund.
Och han kunde inte mera samla ihop
tankarna till någon läsning. Också
började han undra, hvarför inte pigan kom
och satte på grötgrytan till kvällen. Mat
skulle väl ändå en människa ha.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
