Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt, bemäktiga sig hans tanke och själ,
drifva honom öfver i en fantasivärld, där
han slutligen omkommer. Olof Hermenius
går under, därför att han ville skapa
lifvet ur vetenskapen.
Dramats skakande anläggning försvagas
af utförandet. Till att börja med är det
en ytterligt vansklig sak att öfvertyga oss
om att en dramatisk figur är seklets största
tänkare, och det hade nog fordrats versens
geniala innehåll och glänsande form för
att här gifva scenisk illusion. Olof
Hermenius verkar visserligen betydande genom
sin viljekraft och sin egoism men icke
närmast som filosof. Hvad som blir
betänkligare är att författaren gått
naturvetenskapens ärenden och belastat sin hjälte med
epileptiska och neurasteniska sjukdomar,
hvarigenom hans tragik i grunden blir af
patologisk art. Men dylikt inger medlidande,
icke tragisk lyftning. Alla sjukdomsanlag
kulminera i sonen, som blir sinnessjuk från
födseln, eller är det meningen att visa hur
andens arbetare öfver hufvud är ofruktsam?
Utan tvifvel är därför den psykologiska
eller rättare psykiatriska motiveringen fullt
tillräcklig för slutakten, där det synligas
och osynligas gränser glida samman på ett
genialt skildradt sätt. Men troligen var
det aldrig författarens afsikt att framställa
sin hjälte som en alltigenom sjuklig
människa.
De öfriga figurerna gruppera sig icke
vidare organiskt kring hufvudpersonen,
säkerligen en af orsakerna till att stycket icke
nådde någon scenisk framgång. Den unge
Henning och Olofs syster Marta äro säkert
och intressant skildrade, men den antydda
sympatien dem emellan faller nog utanför
stycket, och det är alltid en brist, när en
person som Marta har en hufvudroll i
dramats början, men sedan helt och hållet
försvinner. Edit Morland är blott
skiz-zerad, och Tor Hedberg har här fallit offer
för sin lust att alltför abstrakt begränsa
sina repliker till det minsta möjliga,
hvarigenom åtskilligt dunkelt förblir
oförkla-radt.
Det synes mig som om den mest
originella och djärfvast tecknade figuren vore
doktor Mattias Wolcker, och i den stora
uppgörelsen mellan honom och Olof har
Hedberg nog gifvit den sceniskt yppersta
bilden i sitt nya skådespel. Här står det
praktiska yrkets man gent emot något så
gränslöst opraktiskt som en människas
djupaste filosofi, här står den sunda
prosan mot den geniala idén som sådan, och
det lyser af hat och hemlig afundsjuka ur
läkarens ögon, som förgäfves kämpar emot
förnimmelsen att stå inför någonting
honom själf öfverlägset. Om denne läkare
fått en ännu större roll, hade måhända
dramats proportioner blifvit af annan art.
Äfven den finske lyrikerns dramatiska
förstling bottnar i mystik. Men det torde
vara en öppen fråga, om dessa mystiska
krafter äro ägnade att föra det svenska
dramat framåt eller om ej dessa alster
måste betraktas som senfödda ättlingar af
vissa Ibsens och Strindbergs tragedier.
Hur som helst har Mikael Lybeck lyckats
skapa ett drama fylldt af fantastiska och
fruktansvärda scener, som ofta förråda en
genial och dramatisk inspiration, men
något helt konstverk har nog inte heller han
skrifvit. Ty han har icke tagit steget helt
och hållet ut, han har sökt att bakom dessa
yrselsyner, dessa upphetsade och ända till
vansinne sensitiva människor (som Elisiv
och Alban) uppkonstruera en realistisk
verklighet, som kritiserar och mäter vidden
af det land som ligger mellan det synliga
och osynliga, mellan lifvet och döden.
Hade han i stället helt och hållet lösryckt
sin dikt från normala proportioner och
gifvit ett drömspel som hos Strindberg och
Maeterlinck, skulle nog både en sällsynt
och en sällsam tragedi uppkommit. Äfven
Lybeck har fallit offer för arfvets teori
och vecklat in släktskapen mellan de
uppträdande, så att den är hart nära omöjlig
att reda ut, äfven Lybeck har låtit den
ärftliga belastningen tynga ned och
försvaga särskildt dramats hjälte, en alltför
svag och konturlös gestalt i ett
scenskådespel med verklighetsgrund. Om honom
och hans kärlek till Elisiv och Adla rör
sig händelsen. Egendomligt är att ånyo stöta
på namnet Elisiv, det fanns redan i Jane
Gernandt-Claines subtila och spirituella
roman »Lifsmakter», det har äfven
upp-trädt nyligen i ett annat verk, och
alltid är den unga flickan med detta namn,
fylldt af dröm och musik, ett väsen från
en annan värld och hennes själslif
skälf-vande vackert som den spröda isen öfver
en djup insjö. Själfva problemet är äfven
detsamma tsom i »Lifsmakter», en svag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
