Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den sjuke mannen och hans kaotiska styrelse. Af Nicholas C. Adossides. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diktade berättelser om
sammansvärjningar mot hans lif, hvarmed hans spioner
förse honom, lefver han midt ibland
politiska förbrytelser, som tyckas hota
hans tron, och tillbringar sina dagar i
febril verksamhet och ett sjukligt
tillstånd af oro.
De sinsemellan stridiga egenskaperna
i hans karaktär ha blifvit starkt
fram-häfda i dessa stunder af fara. Han är
känd för att omväxlande visa den
oerhördaste feghet, fast beslutsamhet, otålig
hänsynslöshet eller den mest utsökta
tolerans. Stundom dikteras hans handlingar
af lidelse, stundom af eftertanke, och
nästan löjligt försiktig, kan han likväl vara
dristig ända till vanvett.
En af Yildizpalatsets hofmän, som
stod Abdul Hamid mycket nära, yttrade
en gång om honom: »Jag vet ännu inte
om han är intelligent eller dum, modig
eller feg, klok eller galen.» Hans
psykologiska tillstånd företer ett problem,
som kan lösas endast genom ett
noggrant studium. Utan tvifvel är
sultanen mycket intelligent, men hans
omätliga egoism och de våldsamma
sinnesrörelser, i hvilka han lefver, ha hindrat
honom från att visa detta på något annat
sätt än i åtgärder för själfbevarelse. Med
ett ord, hans regering, hans politik, hans
styrelseprinciper äro af en sådan art, att
man egentligen kan säga, att han
hvar-ken har regerat eller styrt med något
annat mål inför ögonen än att skydda
sin tron och sitt eget lif. På så sätt har
Abdul-Hamid under tidens lopp slutligen
kommit att tillhöra dem som förfölja,
emedan de tro sig förföljda.
Det är intressant att lägga märke
till hans program. Så snart han
uppsteg på tronen, började han genast att
landsförvisa sina föregångares omgifning,
hvilken var sammansatt af hederliga och
dugande män, och trolöst brytande alla
de löften han gifvit Murad V:s
ministrar upphäfde han den författning, som
de hade förmått honom att låta
kungöra, upplöste parlamentet, omgaf sig
med nya män och undertryckte allt slags
frihet, begynnande med pressens. Han
har byggt Yildiz, en ofantlig fästning,
där han försiktigtvis omgifvit sig med
en riktig armé, på hvars trohet han kan
räkna. I få ord, han besteg tronen, som
om han ämnade förklara sitt folk krig
— och faktiskt gjorde han snart äfven
detta, och segern har varit hans.
Före Abdul-Hamid var sultanernas
makt visserligen absolut, men den
ut-öfvades genom ministrar, som togo
verksam del i ledningen af både in- och
utländska angelägenheter. Höga Porten
var krönt med en hög ålders prestige.
Det är emellertid ej på samma sätt nu
för tiden. Ministrarna äro ingenting
annat än ombud, beordrade att utan
diskussion utföra sin sultans befallningar.
De anlitas ej ens regelbundet som
ombud, ty Abdul-Hamid förbigår dem ofta
och begagnar andra redskap för att göra
sin vilja gällande. Ministrar, generaler
och amiraler ha ej tillåtelse att fatta det
minsta beslut eller alls ta något initiativ
— allting har sin medelpunkt i sultanen,
och allting måste utgå från honom.
Hans Majestät är intresserad af de
skenbart mest obetydliga och triviala
frågor. Medan jag var anställd i
utrikesdepartementet, önskade jag att vid
någon badort söka bot för min
reumatism. För att erhålla tillåtelse härtill
måste jag till en palatskammarherre,
Mu-nir Pascha, dåvarande
öfverceremopi-mästare, inlämna en skrift, hvari jag bad
honom utverka Hans Majesfäts samtycke
till att jag lämnade landet. Min ansökan
fick emellertid intet svar, och när jag
gjorde visit för att få veta orsaken, sade
man mig, att det var onödigt, att jag
reste från staden, och att jag i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
