Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den sjuke mannen och hans kaotiska styrelse. Af Nicholas C. Adossides. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det. Just i detsamma öppnade sultanen
ögonen och frågade med skenbart lugn:
— Hvad gör du?
— Ingenting, Ers Majestät, svarade
flickan.
— Men du ser på något, envisades
sultanen.
— Ja, Sire — den är så vacker —
den här.
— Och hvad kallar du den där
saken för?
— En pistol, svarade favoriten.
— Och hvad begagnas en pistol till?
— Till att döda med, Sire, svarade
cirkassiskan med lågmäld, darrande
stämma.
— Att döda med? sade despoten. Att
döda med? upprepade han. — Låt mig
se, — och i det han tog fram en annan
pistol, som han hade på sig, affyrade
han tre skott och dödade den oskyldiga
varelsen på fläcken.»
Officeren, som berättade mig denna
historia, var vakthafvande i korridorerna,
då hennes kropp, betäckt med en matta,
i all stillhet bars bort.
Dagen efter Ali-Souavis attentat mot
sultanens lif och upproret i
Tcheragan-palatset, hvilka båda händelser storligen
skrämde Abdul-Hamid, lät han kalla till
sig sin förste sekreterare, som på den
tiden var Ali-Fuad Bey, förde honom till
ett fönster och sade, darrande af fruktan,
i det han pekade på Höga Porten några
mil längre bort: — Ser ni dem? De ha
kommit tillsammans därborta för att
proklamera mitt störtande!
— Hvilka? frågade den bestörte
sekreteraren.
— Mina ministrar, svarade sultanen.
Mina egna ministrar stå just nu i
begrepp att afsätta mig. Kan ni inte se
dem ?
Ali-Fuad Bey hade den största
möjliga möda att lugna sin af en
hallucination lidande härskare.
Sultanen har också gifvit många
exempel på den till grymhet gränsande
känslolöshet, som till och med i hans
ögonblick af munterhet eller vrede endast
slumrar inom honom.
En dag, då man i hans närvaro
diskuterade det barbariska bruket, som varit
populärt bland de föregående sultanerna,
att på den gamla seraljens gård utställa
till beskådande det afhuggna hufvudet
af hvarje i onåd fallen visir, på det att
denna syn måtte tjäna som en hälsosam
varning åt hans efterträdare, försjönk
Abdul-Hamid i tankar och sade slutligen:
— Det är alltför illa, att jag inte kan
göra detsamma. Han lät sina ord
åtföljas af ett tvunget leende för att få de
närvarande att tro, att han menade det
som ett skämt.
Som jag har antydt, är Abdul-Hamid
icke en härskare, som låter leda sig. Han
vill bli väl underrättad om allt, han vill
spionera på allt och göra allting själf.
Detta skulle vara en god egenskap hos
en man i vanlig ställning, en guvernör,
en minister eller hvilken ämbetsman som
helst, anställd vid någon särskild gren
af statsförvaltningen; men i fråga om en
monark blir just denna egenskap det
allra svåraste fel. En enda man kan icke
i sin hand koncentrera ett helt rikes
administration utan att på ett förskräckligt
sätt tilltrassla ledningen af statsärendena.
Det ginge ju an, om sultanen begagnade
denna utomordentliga energi för sitt lands
nytta och sanna välfärd. Men nej! Om
han hufvudstupa kastar sig in i allvarliga
statsangelägenheter eller fördjupar sig i
frågor af obetydlig vikt, är det inte
därför att han är svartsjuk om makten, utan
därför att han vill försäkra sig om att
intet kan göras emot hans personliga
intressen.
Undersåtarnas öde, Turkiets förfall,
landets framtid — hvad bryr
Abdul-Hamid sig därom? Riket är genom börds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
