Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den sjuke mannen och hans kaotiska styrelse. Af Nicholas C. Adossides. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
penderad för en mer eller mindre lång
period. Den turkiska pressen får icke
diskutera politiska, religiösa,
administrativa, militära eller finansiella frågor utom
för att tala väl om regeringens åtgärder.
Icke en rad får den trycka, som ej
genomgått censuren. Till censor väljes
vanligen en man af låg samhällsställning och
obetydlig förmögenhet och alltid en
fanatiker. Därför är det lätt att kontrollera
honom, ty han är rädd att forbigå det
allra minsta, som skulle kunna misshaga
hans chef. Om han felar, är det af
öfver-drifvet nit. Det är utomordentligt
intressant att närvara vid en af dessa
strider mellan en censor och en journalist,
som emellanåt uppstå till följd af ett
enda litet ord, som möjligen skulle
kunna verka störande på högre ort. Ett
exempel på censurens stränghet är
följande dom öfver en notis, som
meddelades i »Moniteur Oriental». Det
brottsliga telegrammet löd sålunda:
»Berlin. — Ett rykte går i staden,
att kejsaren på grund af missnöje
med grefve Herbert von Bismarck
icke skulle vilja gifva honom
am-bassadörsposten i Konstantinopel,
som denne önskade, och att endast
posten i Haag skulle erbjudas
honom.»
Detta låter ej mycket förskräckligt,
men censorn tänkte annorlunda, och se
här åskviggen, som han utslungade öfver
tidningen:
»Höga Porten
Utrikesministeriet
Pressöfverstyrelsen
Alldenstund ’Moniteur Oriental’
i numret för den 18 mars har
tilllåtit sig att offentliggöra en ärerörig
notis angående en stor och
vänskapligt sinnad stat; alldenstund det
är den ottomanska pressen sträng-
ligen förbjudet att visa brist på
vördnad mot ämbetsmän hos de mot
den kejserliga regeringen vänskapliga
makterna, suspenderas genom
kejserlig befallning »MoniteurOriental»
för åtta dagar, räknadt från
innevarande dag.
Konstantinopel, 21 mars 1890.»
Den brottsliga tidningen
offentliggjorde då en liten notis om sin egen
död och försvann för en vecka.
Hvarenda dag mottaga Levantens
tidningar officiella meddelanden af detta
slag, och under sådana villkor är det
lätt att föreställa sig hvad en
konstanti-nopeltidning är värd. Vanligtvis bestå
de dagliga upplagorna af fyra sidor.
Den första och den andra bjuda på ett
par oförargliga telegram, några gamla
nyheter, en lång lista på dagens
ordens-utdelningar och befordringar, en krönika
angående saker af lokalintresse, under
dagens lopp inträffade eldsvådor, en stöld,
ett inbrott och slutligen turisters ankomst
och afresa. Den tredje sidan innehåller
några litterära uppsatser, faktiskt gjorda
med sax och klister, urklipp ur
utländska tidningar. Den fjärde har några
sväf-vande tillkännagifvanden, det är allt.
Detta litterära mästerstycke säljes för
ett mellan fem och tjugo öre varierande
pris per nummer. Och ändå betalar
tidningen knappt sina omkostnader, utan
existerar med tillhjälp af bidrag, som
icke synas i räkenskaperna, och
uppehåller sin tillvaro endast genom
underverk af fiffighet. Den största
omsättningen är blott 15,000 exemplar om
dagen, hvilken uppnås af en grekisk och
två eller tre turkiska tidningar. För trettio
eller fyrtio år sedan var pressen i
Turkiet jämförelsevis fri och alltså i en mera
gynnsam belägenhet. Nu för tiden lyder
den under en nyckfull myndighet och
suckar under censuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
