Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Utkast och fulländning. Af Klas Fåhræus. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brinnande, att de förgäta sig själfva för
ett uppgående i sina verk.
*
*
En genväg till fulländningen är
naturligtvis äfven den, att konstnären
begränsar sijtt mål och till godo för en
inskränkt art af uppgifter utvecklar en
särskild teknik. Vanligen ha äfven stora
mästare eft fält, som ligger deras
naturliga anlag1 närmast, där deras geni når
sin friaste blomstring, och som de
därför icke utan förlust afvika ifrån.
Rembrandt t. ex. målade bäst
solljuset inomhus, Cuyp utomhus, Giorgione
solbrännan öfver ett ansikte och Ribera
i sin sista tid med något af
tokayervi-nets glans solflödet öfver den nakna
människokroppen.
Sålunda förstod också Jakob Ruisdael
bättre än någon annan att återge triumfen
i ekarnas kronor, medan Salomon (med
samma tillnamn) bäst målade deras
spegling i vattnet.
Och bland nutidens mångfrestande
målare har t. ex. dansken Hammershøj genom
en klok begränsning af sin konst till sina
dimmgrå interiörer, hvarför hans något
färgskumma men för valörerna så
finkänsliga öga tyckes enkom skapadt,
kommit en sällsynt fulländning nära.
*
Men, kanske frågar man till slut, hvari
består då fulländningen? Och huru långt
bör konstnären uppdrifva sitt verk, innan
han med godt samvete signerar?
På den frågan svarade Rembrandt,
att ett verk är fulländadt, då konstnären
därmed »uppnått sin afsikt». Men
svaret var väl subjektivt. Och kanske
närmast afsedt att gentemot närgångna
kritiker värna om mästarens frihet.
Mera objektivt kunde man säga att
fulländningen uppnåtts, då inom
gränserna för kompositionens harmoniplan,
skönhetens lif uppdrifvits till sin högsta
potens.
Men därvid bör då också märkas,
att denna mättnad naturligtvis står i visst
samband med dukens mått. Rubens
lejontouche t. ex. passar förträffligt för
hans jättestora backanaler. Van Eycks
pensel krälar som en insekt förtroligt
hemmastadd i hans små dukar. Och
vidare ha ju i viss mån oljan, pastellen,
vattenfärgen, freskon hvardera sitt
full-ändningsideal.
Ett afgörande prof på fulländningen
är till slut äfven det, att de använda
medlen trädt i bakgrunden, så att
skönhetens tillkomst synes lika
hemlighetsfull som det organiska lifvets väfnad
under hudens slöja.
Michel Angelos behandling af
muskler, Rafaels af veka böjningar, Lionardos
modellering af leendet, Tizians måleri af
det nakna och holländarnas
luftförtoningar ge oss prof på en mystik i
behandlingen, hvarpå skönheten som en
Mi-randa-ö bland morgondimmor dess mera
frestande hänger.
Ä andra sidan bör sökandet af
fulländningen i en mikroskopisk utpetning
med fog stämplas som ett närsynt
pedanteri. Med liljans af cellerna spunna
blomblad kan Salomos handvi.itda mantel
icke täfla. Och äfven om därvidlag större
utsikter till framgång kunde tänkas
före-ligga för målaren, som genom
hårpenseln till det yttersta förfinar sina medel,
så vore försöket dock icke att anbefalla.
Vårt öga är nu en gång för alla icke
något mikroskop. Utan frihet får den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0355.html
