Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Till Verner von Heidenstams femtioårsdag. Af Ruben G:son Berg. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM VID 2 ÅR.
ratur under senare tider, ty knappast
någon svensk författare har vittnat om
sina preceptores: han gaf mig kärlek
till Tegner, han gjorde Kellgrens dikt
lefvande för mig, han förde mig in i
Almqvists värld, och så vidare, hvilket
alltid berättas om tyska skalder. I skolan
var svenska inte något hufvudämne för
honom, medan han däremot var mycket
intresserad af och hemma i latin och
geografi.
Sin skolgång fick han emellertid inte
fullborda på vanligt sätt, klass efter klass,
med studentexamen som krönet. Hans
hälsa försämrades, han liksom tvinade
bort, och det beslöts att han skulle
sändas till södern. Det bar af ända ned till
Italien, Egypten och Orienten. Där borta
vaknade hos honom, med vikande
sjukdom och stigande förtjusning öfver
österlandets praktfulla, färgrika skönhet, lusten
att måla, och han började äfven denna
konstnärliga verksamhet på egen hand.
Det var inte bestämdt, hvilken
framtidsbana han skulle slå in på; den militära
stod naturligtvis i förgrunden, själf
tänkte han visst ibland på läkarens kall, men
målningen fängslade honom allmera, och
han beslöt sig för den — en bana som
icke åtnjöt någon ringaktning i hans
familj, till hvars vänner Georg von Rosen
hör, då en ung konstnär af lysande
rykte. Hans fader, som af allt att döma
varit en man med ovanlig förmåga att
icke öfva hämmande tryck på sin sons
utveckling, lät honom följa sin önskan.
Han hade visserligen icke gillat sonens
uppfattning, då denne förklarade
Kron-bergs Jaktnymf och fauner för ett det
yppersta konstverk, men då Verner nu
en gång beundrade dess mästare så högt,
fick han ge sig ner till Rom, där
Kron-berg då vistades, och bli hans lärjunge.
Under två år bodde Heidenstam i den
eviga staden och målade, men upphörde
aldrig med det poetiska författarskap han
börjat som liten. Han skref långa episka
dikter, hvilka underställdes bedömande
af ingen mindre än Zacharias Topelius,
som ju då var den romantiska
historie-diktningens nestor i den svenska
litteraturen. Domen torde ha utfallit
gynnsamt, men dikterna förstördes liksom
många senare syskon, och den nu
femtioårige mästaren kan säga sig, att han
icke gjort lärjungeskapet vare sig kort
eller lätt för sig. Från Rom, där
Heidenstam det andra året varit mera för
sig själf, for han till Paris och blef
Gé-römes lärjunge vid École des beaux-arts.
Det skulle bli början till
konstnärsverk-samheten, men det vardt i stället afskedet.
Som han själf skrifver i dikten »De
glada konstnärerna»:
Deras konstverk kunde aldrig fylla
mitt sinne helt, hur med mitt kol jag stred.
Jag hade böcker hemma på min hylla.
Jag skönjde världen genom tryckarsvärta
och genom trasorna, som hängde ned
kring tiggarns bröst. Jag såg den evigt med
min kalla tanke och mitt varma hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
