Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Till Verner von Heidenstams femtioårsdag. Af Ruben G:son Berg. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Svensk tidskrift», som sades skola
upphöra, bara för namnets skull, för att
drifva svenskhet, hembygdskonst och
verdandistisk politik där. Troligen hade
vi inte det förståndet att skrifva till
Heidenstam och tacka och bekänna vårt
jublande instämmande. Det var skada,
ty »Svenskarnas lynne» väckte säkerligen
mycket blandade känslor i den krets af
politiskt, socialt och kulturellt
vänstersinnade personer, som främst omgifvit
den unga, uppväxande litteraturen, medan
däremot en utlänning som Björnstjerne
Björnson fann essän träffande och sann.
Den hade ju två då ytterst betänkliga
sidor: dels hyllade den vårt lynne, trodde
på dess möjligheter och siade om dess
framtid — trots all agan, trots hånet
och sorgen öfver lytena — dels var den
aristokratisk och betonade det
aristokratiska hos oss som vår egenart, ergo:
som vår förtjänst. — Än mer
förskräckelse måste det väcka, när ryktet kom
ut, att Heidenstam skulle skrifva om
Karl XII. Hade inte Strindberg gjort
honom omöjlig? Kunde något
bedröfli-gare hittas än denne folkförödande
galning? Var det Heidenstams mening att
ställa sig in hos reaktionen och bli
invald i Svenska akademien som patriotisk
skald? Så fullkomligt hade dock
80-talet dödat känslan för inhemsk historisk
epik, att man endast hyste misstro mot
Heidenstams planer. Liksom Elgström
och Atterbom, Geijer och Tegnér åttio
år tidigare hade lyft karolinerna och
deras konung på skölden som en typisk
och oförgänglig sinnebild af svensk bragd
och ståndaktighet, gjorde nu Heidenstam
vid århundradets slut krigarkonungen
och hans män till föremål för vår kärlek
och vår beundran. — Till all lycka
er-öfrade han icke erkännande från den
gamla tidens män, och Svenska
akademien ville lyckligtvis ej veta af
»Karolinernas» författare. Hade så ej varit
fallet, skulle ungdomen möjligen kunnat
missledas; hans meningsfränder i andra
frågor skulle kanske vidhållit sin avoghet
mot patriotisk och historisk konst, och
den nationella stämningen hade ej strax
blifvit af den makt som nu.
Från denna synpunkt sedt är
Heidenstam densamme nu som 1897. Hvad
är det ej af hembygdskänsla och
barndomsminne i Heliga Birgittas
pilgrimsfärd (1901)! Hvilken tro på oss som
folk och hvilken sant adlig demokratism
i Ett folkl Hur medvetet nationell är
ej afsikten med Folkungaträdet, trots
dess fantastiska inslag och fria
inbill-ningslek! Och slutligen, hvilken
fosterlandskärlek i Svenskarna och deras
hövdingar, som förenar vårt förflutna med
dem, som på dess grund skola bygga
framtiden. Alltjämt är han medelpunkten
i vårt litterära nationalmedvetande, vår
representant framför andra. Han står
midt ibland oss och talar kloka, varma
ord vid ungdomens stora möten. Han
har till den grad vuxit in i allas
föreställning som en af de stora
folkuppfostrarna, att man stundom förgäter
hvad som likväl är oförgätligt: hans fria,
friska dikt. Liksom Snoilsky klagade
öfver att man för hans »Svenska bilder»
glömde bort de italienska, kan
Heidenstam ha rätt att med en viss
misstämning iakttaga, hur de senare årens
svenska motiv trängt hans ungdoms verk i
skuggan. Det är orättvist och galet
äfven därför, att han själf säkert minst
af alla vill låta svenskheten i ämnesval
och sceneri bli ensamt gällande. Han
har det hellenska lika kärt i dag som
för 20 år sen, och har han än för
svenska barns skull behärskat sin fantasi till
en skolboks mått under ett par år, få
vi för visso sedan se hans vinghäst i
samma oberäkneligt sköna flykt som
tillförene.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
