Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig helt sedigt på sin plats. Under
måltiden åt hon föga, hon hade litet feber,
sade hon, och bad att få gå tidigt upp
på sitt rum. Det beviljades henne, och
hon reste sig, medan de andra ännu
sutto vid bordet. Uppkommen i öfre
våningen, smög hon sig åter in i
föräldrarnas sofrum, som öfversvämmades af
ett starkt, hvitt månsken, tog fars
nyckelknippa ur bordlådan och öppnade
väggskåpet. Jo, där låg ännu lärftspungen
med pengarna, de två tusen scudi, som
far hade fått för vingården och som
skulle bli hennes hemgift. Hon tog
påsen utan ett ögonblicks tvekan, läste
därefter skåpdörren, lade tillbaka
nyckelknippan på dess plats och gick ljudlöst
in i sitt rum. Där satt hon i mörkret
med penningpåsen i knät och lyssnade,
tills fadern kom snubblande uppför
trappan, litet drucken som vanligt, och hon
hörde modern skjuta rigeln för hennes
dörr. Sä blef det småningom tyst i
huset. Hon hörde inga steg i gränden.
Paolo var visst inte hågad för nattvak
den kvällen!
Utan att tända ljus sökte hon fram
sin helgdagsklänning, den gula, som hon
bar på Domenicos målning, och klädde
sig i den. Hon tog också på sig sina
bästa sammetsskor och fyllde
kjortelsäcken med alla de guldsmycken och andra
klenoder, som hon under årens lopp fått
af föräldrarna. Den tunga penningpåsens
band skarfvade hon vid med ett starkt
snöre och knöt fast den om sitt lif,
under klänningskjolen. Sedan slog hon
upp fönstret, så att den friska nattluften
strömmade in, gjorde med säkra knutar
fast sitt rep omkring fönsterstolpen och
satte sig sedan i mörkret invid väggen
för att vänta och lyssna till de dofva
klockslagen, som frän domkyrkan vid
torget då och då summo skälfvande ut
genom den blåa nattluften. Hon var
otålig och på samma gång så ystert glad,
hon skulle ha velat sjunga . . . men hon
måste nöja sig med att då och då skratta
tyst för sig själf. Hon hörde långa
snarkningar från ett rum på nedre botten . . .
det var Paolo, som sökte skrämma friare
från huset. Hon skrattade nu, så att
hon måste hålla handen för munnen.
Då det började ljusna litet i rummet,
reste hon sig och gick fram till fönstret.
Det syntes en bred, blodröd strimma på
himlen öfver kardinalvillornas svarta
löf-massor. Hon lyssnade, och i nästa
ögonblick sväfvade hon i luften, fasthållande
sig i repet med muskelstarka armar. Då
hon stod på gatan, hade hon ändå det
farligaste kvar. Genom en liten port i
muren, hvars inre rigel hon dragit ifrån
redan i går kväll, smög hon sig in på
bakgården och till stallet, där hennes
mula Rosetta sof som bäst. Hon dröjde
länge där inne, men då hon kom ut,
ledande sin mula, var denna sadlad och
hade hofvarna omlindade med halm. Hon
ledde henne långsamt och försiktigt utför
den skumma gränden och öfver torget,
sedan tog hon bort halmtussarna,
kastade dem öfver en stenmur och svängde
sig upp i sadeln. Då hon i skridt ridit
förbi villa Conti utan att någonstädes se
en skymt af vaknande lif, satte hon
hälarna i Rosettas ljumskar och trafvade
raskt mot skogsbrynet, där vägen från
Grottaferrata mynnade ut. Där steg
hon af, band mulan ett stycke inne
mellan träden och satte sig vid
vägkanten för att vänta.
Det skulle bli en vacker morgonridt
öfver campagnan. Ännu var allt som
insvept i ett grått flor, men det glimmade
som eld inne mellan ekstammarna, och
himlen öfver henne gulnade allt mera.
Hon hörde kyrkklockorna i Frascati slå
flera slag och klostren ringa till
mattu-tino ... att han inte kom!
Då hörde hon hofslag nalkas, hon
reste sig och log med hela ansiktet, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
