Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Andreas Hallén. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fot. H. Hamnqvist.
HERR FORSELL SOM EUGEN ONEGIN.
lif. Återigen vaknar Gérards bättre jag,
och inför tribunalen förklarar han
angif-velsen vara falsk. Detta oaktadt dömes
Chénier till döden. Fjärde akten
utspelas i fängelset, då Madeleine, som
utbytt namn med en annan lifdömd kvinna,
tillsammans med Chénier hjältemodigt
bestiger den ödesdigra kärran, som för dem
båda till guillotinen.
Stoffet är tacksamt nog och borde
under en mindre schablonaktig behandling
kunnat blifva något mera än hvad Ulica med
sitt på ytliga teatereffekter anlagda rutinarbete
åstadkommit. Af hvad orsak någon af våra
många musikaliska populärestetiker kunnat
finna denna handling och i synnerhet
slutscenen oblandadt vidrig, och att den öfvergår
alla gränser för det estetiskt tillåtna, är
svårt att förstå. Men sistnämnda omdöme
öfverensstämmer märkvärdigt noga med en
kritik i en tysk mycket läst musiktidning,
som alldeles icke visat sig lika »sittlich
entriistet» öfver de osmakliga rysligheterna
i »Salome» och »Elektra».
Den italienske kompositören Umberto
Giordano, som satt musik till »André
Chénier», är född 1867 och är alltså åtta år
yngre än Puccini och fyra år yngre än
Mas-cagni. Han uppträdde först 1895 med en
veristisk opera »Mala vita», men tyckes
sedan hafva sökt sina förebilder både i
Frankrike och Tyskland; också förefaller
musiken särskildt till »Chénier» vara
alltigenom eklektisk. Den första akten är
mest helgjuten och har en ganska väl
träffad fransk tidsstil och kolorit. Hans
italienska skaplynne blir tydligast
märkbart i Chéniers vokalt ganska tacksamma
parti, och såsom totalomdöme kan man
säga, att hans tonsättning visserligen ej
uppvisar några personligt säregna drag,
men är både melodiös, uttrycksfull och vid
åtskilliga moment af rätt stark dramatisk
slagfärdighet. Orkestrationen är välgjord
utan alltför många brutala knalleffekter,
hvartill ju de sceniska tilldragelserna ofta
kunnat gifva anledning. Arier, duetter och
afslutna ensemblesatser i den gamla
operastilen finnas ej, men han har ej heller
tillgodogjort sig något af de Wagnerska
reformerna, och då ej några mera bestämdt
fixerade hufvudmotiv finnas, så saknar
verket enhetlighet och musiken gör intryck
af en ganska ytlig illustration till librettons
mycket löst sammanhängande historiska
bilder.
Egendomligt nog förekommer
marsel-jäsen endast en gång i sista akten, gnolad
af en fångvaktare bakom scenen, men
däremot får man höra »(Ja ira» och en
annan mindre bekant revolutionssång spela
en mera framträdande roll.
Den nya operans framförande var mycket
stilfullt i dekorativt och sceniskt hänseende,
och några kostnader för utstyrseln hade den
Ranftska direktionen icke skytt vid denna
premiär, lika litet som vid sina föregående.
Hufvudpartierna innehades af herr
Stockman (Chénier), fru Oscar (Madeleine) och
herr Strömberg (Gérard). Fru Oscar utförde
sitt parti med all den samvetsgrannhet och
rutin, som man alltid kan iakttaga hos
denna för sina olika uppgifter alltid lika
intresserade artist. Hrr Stockman och
Strömberg bemödade sig märkbart att såväl i
vokalt som dramatiskt hänseende utfylla
sina resp. roller, men deras bristande
sångteknik blef alltför skönjbar, och
sångprestationerna höjde sig knappast öfver en
rätt påtagligt dilettantisk nivå.
I operor af detta slag spelar det
vokala en mycket dominerande roll, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
