Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mal människas och några stora kuddar
staplade högt upp bakom sig, så att hon
ändå kunde se ut genom fönstret och om
sommaren andas, luften därutifrån, hade
hon god tid för begrundan och alla sina
fundersamma fantasier. Snart —. Döden —.
Hon kunde nämna det ordet och tänka
därpå utan att känna något särskildt
därvid. Det hade intet innehåll för henne,
hennes medvetande om sig själf var
jämnårigt med det, och det hade betagit det
denna dess udd af gåta och plåga, som
andra stingas af. Hon var en af dem,
för hvilka begreppen lif och död icke
bräddats af fientliga motsättningar,
omedvetet förbundo de blott för henne
momenten af det genomglidande, som hon
lärt af solens vandringar och
årsväxling-arnas obeständighet. För henne, hvars
stilla tillvaro blifvit ett med timmarnas
tysta lif och trädgårdsgrönskans spirande
och förvissning, blef allt så själfklart och
lätt förstådt. Hon, hvilken med den
känslighet, som blir en sjuks nerver egen,
kände dallringen i luften och ljuset kring
sig mer skarpt än andra, hon var ju själf
knappt annat än luft och ljus, och luft
och ljus skulle hon blifva igen. Hon
hade väl hört sägas, att hon, när hon var
död, skulle blifva en ängel hos Gud,
men hon förstod inte detta riktigt, för
henne var det lättare att tänka sig, att
hennes lif en gång skulle strömma öfver
i allt som växte och grodde och solen
lyste på, strömma ut öfver hela den
vackra världen och i dess oändliga vidd
och oändliga former i evighet nå den
befrielses rikedom, som hon nu blott anade
i de brådmogna fantasiernas fördjupning.
Hon tänkte på allt detta utan någon stark
längtan ännu att nå dit hän, hon var
nöjd och stilla under denna sitt eget
väsens frid, som inga önskningar lärt sig,
men också utan en skälfning af sorg eller
ängslan. Hon hade väl ibland från sitt
fönster sett döda bäras bort genom ga-
torna och människor som följde
gråtande, men hon hade aldrig kommit att
undra däröfver, det låg så långt på andra
sidan allt, som tillhörde henne, det var
väl sådant, som skulle göras ungefär på
samma sätt som man skulle knäppa
händerna, då far läste predikan om
söndagarna. Hennes lif, som aldrig fyllts med
någon stark och längtansmättad glädje,
hade heller aldrig känt något af
anklagande sorg, och i hennes sinne fanns ingen
plats för mottagandet däraf.
Hon tänkte nog ofta på allt detta,
men hon talade inte mycket därom, så
som man inte ofta spiller ord på en
själf-fallen sak. Ibland, när modern — en
liten späd kvinna med blanka, trötta ögon
och tidigt grånadt hår — satt i rummet
med sin somnad, kunde hon kanske göra
det, men de litet nervösa och på andra
ämnen förande svaren inbjödo henne ej
att fortsätta, och hon blef snart tyst igen.
Det var egentligen bara en hon litet mer
brukade tala med om detta och annat,
och det var kusin Lasse, som var
hennes vän.
Kusin Lasse var en ljushårig student,
hvars far och mor voro döda och som
därför brukade tillbringa sina ferier hos
sin sonlöse morbroder postmästaren, som
tagit sig an honom som eget barn. Han
skulle bli doktor och hade läst så mycket,
han visste så bra hur den sjuka Helga
skulle skötas, och han var så munter
alltid, att hon tyckte om honom bara för
det. Och så var han ung, och vacker
också, tyckte Helga, med sitt
uppstrukna hår och små borstiga pojkmustascher
— fast det var det nu just ingen annan som
tyckte. Det blef något för henne ensamt,
som så mycket annat blifvit det.
Ett år kom han tidigare ned från
Uppsala än vanligt. Han skulle taga sin
examen på hösten, nu hade han att
hugga i på skarpen och hade redan på
förvåren lämnat universitetet för att riktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
