Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en röst, som han gjorde ett misslyckadt
försök att få bedröflig, »det dröjer så
länge så. Om några år först, då jag är
färdig.»
»Jaså, så länge. — Ja, då är jag ju
i alla fall död.» Hon nickade återigen
för sig själf, det kom någonting
bråd-moget allvarligt i hennes drag, men det
varade blott en sekund, så slog hon som
hon brukade sina båda armar kring
kusinens hals och med flickaktigt
oförställda skratt kommo lyckönskningarna, som
hon visste vara vanliga vid tillfällen som
detta, med ett regn af klappar och kyssar
på mun och kinder. —
Det blef en kall och regnig vår.
Anda till långt fram i maj stodo träden
risiga och nakna, kälen låg kvar och
kylde marken, och innanfönstren med sin
grånade vadd, prydd med skrumpna
berberisklasar och renlaf, kommo sent ut i
postmästarens gård.
En dag blef Helgas mor plötsligt och
illa sjuk. Hon hade klent bröst, den
kalla och råa luften tålte hon ej vid, och
fast det snart åter blef ljumt och den
korta våren i ett slag sprängde
knopparna i trädgården, blef det ej bättre. Hon
låg länge, medvetslös mest, och doktorn
kom och gick ibland flera gånger om
dagen.
Helga låg mest ensam nu i sitt rum.
Fadern och kusin Lasse såg hon ej ofta,
och när de kommo in voro de båda
allvarliga och tysta. Hon vågade ej fråga
mycket, och då hon gjorde det voro
svaren korta och undvikande.
Det gick veckor. Himlen därute blef
blåare och blåare, och skuggan af
almgrenen, som sträckte sig framför hennes
fönster, blef för hvar dag allt tätare, där
den darrade öfver solfläckarna på
golf-vet. Och en dag, just som
försommaren mognade, dog den sjuka en orolig
och het febernatt.
Lasse kom in och berättade det.
Ord och Bild, i8:e år g.
Han var mycket allvarlig, men lugn.
Hon hörde på och nickade, men grät ej
och frågade inte mycket. Fadern såg
hon inte till.
Hon visste inte riktigt hvad hon
kände, då hon fick höra det. Det kom
något ängslande därinne i bröstet, något af
vemod att ej längre få se moderns lilla
böjda gestalt glida genom dörrarna, sitta
med sin skarpa profil tecknad mot
tapeten eller trampande symaskinen i
rummet utanför hennes, men det var kanske
mest den ovissa känslan bara inför brottet
i det alldagligas följd och inträdandet
af nya förhållanden. Hon, som så länge
lefvat under dödens egen skugga, hon hade
allt för länge vant sig att betrakta allt
som från andra sidan af tillvarons vatten
för att buden om dess vågors lek i
stigande eller fallande förmådde skrämma
henne upp till ångesten därinför eller
till tårar vare sig öfver sig själf eller
andra. Hennes själ var som en djup och
speglande brunn, och i stillheten, som
låg däröfver, sjönk allt, som slungades
öfver muren kring dess instängda rum,
tungt ned till hvila på dess botten,
blott krusande ytan med snart
sönderbrutna vattenringar. Det var bara det,
att hon icke kunde förstå en sorg.
De dagar, som nu gingo, låg hon
bara än mera stilla än vanligt och tänkte
på det som skett. Hon såg ut öfver
den gamla taflan hon så ofta sett ut
öfver: stadens tegeltak, de röda
husväggarna i grönskan, det blanka vattnet och
öfver alltsammans den blå himlen. Och
hon visste ju, att i allt detta och öfver allt
detta var nu modern, som var död,
dröjande kvar kring allt som varit henne kärt och
glidande med brisarna kring kända och
förtroliga tomter. Så hade hon gått dit förr än
hon själf, och hon tyckte det vara godt
att veta henne där, hon skulle icke bli
ensam. Luft och ljus, solsken och regn,
båda skulle de bli det en gång ute i den
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
