Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ägande eller förlust betydde så mycket
— hvad? Hon hade ju själf lefvat, och
hon förstod det ändå inte.
Natten hade kommit, ljum och blå.
Men hon kunde icke sofva. Timme efter
timme låg hon och tänkte. Hon ville
hafva någon att fråga om allt, som steg
upp inom henne och kom henne att
våndas. Lifvets och dödens gåtor blefvo
henne öfvermäktiga med sitt dunkel och
sin beklämmande förvirring.
Hon ville in till den döda, hon ville
se henne; Som ett kraf och ett tvång
sköt plötsligt den tanken genom hennes
hjärna. Hon ville se detta ansikte, som
hon aldrig skulle få betrakta mer, hon ville
bedja det om klarhet, hon ville närma
sig den dödas kärleksfulla händer och
luta sig emot dem som förr och känna
sig trygg.
Ah, hur hon ville, och hon kunde
inte! Hon låg bunden i sin säng, och
det fanns ingen som kom för att hjälpa
henne.
Åh, hon måste, hon måste! Hjälpte
henne ingen, så måste hon gå själf.
Det var så länge sedan hon sist stödt
på sina ben, då hon slagit täcket
tillbaka och försökte resa sig ville de icke
bära henne, hon föll tillbaka igen, och
värken skar i ryggen så skarpt som ännu
aldrig. Men hon måste gå. Än en gång
försökte hon, med sina förlamade nerver
kände hon icke golfvet som hon rörde
vid, men de första stegen voro tagna.
Och stödjande mot möbler och väggar
trefvade hon sig fram, halft omedveten
om hvad hon gjorde, genom de tysta
rummen.
Därinnanför den stängda dörren till
kammaren på andra sidan förmaket, där
var moderns rum. Hon fick upp låset
och nådde öfver tröskeln. Så sjönk hon
utmattad och med svindlande ögon på
knä bredvid sängen, där den döda låg,
och lutade pannan mot dess hårda kant.
Fönstren stodo öppna, för draget
buktade lätt de tunna gardinerna som
vindspända segel. Därute i det hvita
dunklet blommade gårdens stora kastanj
med alla grenar brinnande af toppiga
blommor, skuggande pionstånden och
narciss-rabatterna — lik en ofantlig
julgran med stela och tända ljus öfver ett
julbords härligheter — och syrenerna
ångade nedanför fönsterbrädet starkt och
rusande. Försommarnattens beslöjade
klarhet flöt in i rummet, omsvepande allt,
och i de gamla nötta möblernas
ma-hognyfanering låg ännu som reflexer
af kvällens sjunkna sol, likt de stilla
tingens speglingar ännu i sömnens
hvi-lande timmar af dagarnas id, deras
fröjder och sorger, som i generationer fyller
luften mellan dessa tystlåtna murar. Där
hvilade den döda, stel och med
hoplagda händer, midt bland allt detta, som
omgifvit hennes tröga lif: de skurna
stolarna, prydnadssakerna på chiffonieren,
bokhyllans enkla rad af svarta klotband.
Öfver sängen hängde ännu i glas och
ram flicktidens prydliga märkduk,
alfabetets versaler och aritmetikens
sifferty-per, tillkommen med så mycken möda
och så mycken stolthet, lik en enkelt
berättad historia om ett människoödes
sträfsamma vandring från begynnelsens
A till afslutningens Ä Ä Ö, och med
innehållets hopsummering därunder af
lättadderade och noggranna tal. Det låg
blommor på täcket, tulpaner och
pingstliljor, i händerna var stucken en bukett
af redan vissnande liljekonvaljer. Och
på golfvet bredvid stod redan den
svartmålade likkistan med sin kant af krusadt
stärktyg, färdig till nästa dags
liksvepning.
Skyggt och varligt lyfte Helga på
den stora battistnäsduken, som man bredt
öfver den dödas ansikte. Och med
knäppta händer och med återhållen andedräkt
stirrade hon länge på hennes drag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
