Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för hans ögon. »Stilla, Helga, stilla
bara — du måste vara stilla, Helga!» Han
visste knappt själf hvad han sade, orden
ljödo i hans öron som talade af någon
annan långt bort på andra sidan
rummet.
Hon hörde dem ej, hon måste ropa
ut och tala, det var någonting inne i
bröstet som skulle gått sönder annars:
»Hjälp mig att få lefva, Lasse — jag
har ju aldrig fått lefva! Jag brydde mig
inte om det förr, det var så skönt så,
allting — men nu har jag sett hvad
döden är, och då vill jag lefva och hålla
af allting och dig mest af alla, Lasse.
Och nu skall jag dö — åh döden —
hvad är döden, Lasse f Det är som allt
berodde af den, den förfärliga ångesten
för den, och så allt annat, så att man
först af den lär sig hålla af att man
lefver ........ Åh jag är så rädd, så rädd. —•
Säg, Lasse, säg — hvem var den förste
som hittade på att man skulle vara rädd
för döden?»
Ansträngningen att tala, tårarna, som
sönderbröto meningarna, hade tömt
hennes krafter, och nu hängde hon, tung som
förtviflan själf, orörlig och liksom liflös
på hans axlar. Med händerna hårdt
slutna kring hennes kropp höll han henne,
och i hans hufvud stego tankarna
dansande och förvirrade, svängande på måfå
som gnistorna öfver ett utbrunnet bål.
Hvem var den förste som hittade på
att man skulle vara rädd för döden —?
Hvem —? Hvem var den man som för
första gången på jorden, där människorna
i årtusenden redan vuxit och vissnat som
blad, hvirflat bort som de och glömts
som de, fällde tårar öfver en död, reste
det första kumlet öfver hans ben och
födde människorna den första undersamma
frågan öfver dödens mysterium —
dödens och lifvets? Intet dåd i världen
har sedan gjorts som det han där gjorde
— det väckte allt och var frö till allt,
ångesten och skräcken, passionerna och
begären, piskade af aningar och
skrämda af de snabba dygnens korthet,
profeternas förkunnelse och hetärens hunger,
kärlekens kyssar och hatets bitterhet,
religionerna och hädelserna, stordåden och
brotten, sorgekvädena och lofsångerna,
visorna och biblarna.
I sanning, öfver den mannens hufvud
vore att komma alla ändlösa släktens
hatfullaste förbannelser, men också
deser undergifnaste, tacksägande
välsignelser. —
Därute började redan dunklet att vika.
Långa flammor af guld och rosenrödt
sköto redan fram öfver taken,
bebådande dagens bräckning. Pä kvarnvingarnas
öfversta kant brann en smal strimma af
klart dagsljus. De båda i rummet sutto
ännu kvar med armarna om hvarandra.
Snyftningarna hade så småningom
upphört. Han undrade om hon sof, så stilla
hvilade hon emot honom, då hon sakta
lyfte sitt hufvud och såg upp mot
honom med en lång blick och något som
nästan var likt ett leende.
»Äh Lasse — vet du — vet du —
jag tror ändå att jag vill vara glad,
mycket glad, bara för att jag också fått
känna det där en gång ändå —.»
Så släppte händerna sitt tag, och hon
föll tillbaka mot kuddarna. Spänningen
löstes ut i dödströttad domning, hon
slöt ögonen, och snart såg han att hon
sof.
Ett ögonblick betraktade han hennes
drag. Det var någonting han inte
kände igen där längre. De hade på denna
enda natt blifvit såsom äldre och en
redan mogen kvinnas.
Så smög han sig på tå öfver golfvet
ut ur rummet, sköt sakta igen dörren
och gick in till sig, där ännu lampan
sömnigt brann öfver böckerna på bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
