Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att i stället söka gifva en
sammanhängande framställning. Boken förnekar
dock på ingen punkt de egenskaper, som
konstituera dess upphofsman som litterär
personlighet. På samma sätt som i
romanen »Ysail» och i viss grad dramat
»Syndafloden» sönderfaller helheten i en
rad detaljfragment. Det är än en gång
storstadens brokiga typer och scener, som
här passera revy, enslingar och grubblare,
söndertrasade fördettingar, små kvinnor
med lystna munnar och svarta ringar
under ögonen, blaserade världsmän med
upp-komlingsmanér och det trofasta och blida
hjärtelagets många bortkomna barn. Här
äro alla »Hötel Universelles» pensionärer,
Eskilson, svensken, som drömmer om att
skrifva en stor arbetarroman, Zeckin, den
serbiske artisten, som ritar oanständiga
teckningar till ett stort tyskt kulturblad —
man har inte svårt att identifiera honom
—, slynan Marcelle och den halffnoskiga
modellen Ofelia, som helst leker med sina
fyra dockor och som har något som
påminner om »la petite prostituée» i Marcel
Schwobs underbara »Livre de Monelle».
Här äro också katten Zezette och den
tama sköldpaddan Jacqueline. Husdjuren
spela en stor roll i boken, och de scener,
där de uppträda, tillhöra dess allra
starkaste, med så mycken förståelse och vänlig
humor som de äro tecknade. Särskildt
sidorna om sköldpaddan, hennes lilla
tragedi, gripande i sin hjälplösa stumhet,
uppvisar några af de allra bästa sidorna i
Henning Bergers skildringskonst.
»Ur en ensams dagbok» är en
»jagsberättelse, och »jag» är en man, som
hemlös och vänlös utför sin roll midt på
»Hotel Universelles» marionett-teater,
svänger med som de andra på sin plats i
pa-riserlifvets snurrande karusell.
Lifströtthe-ten, äcklet, svårmodet gripa honom som
en gång vid spökbilderna af sjukdom,
ålderdom och död de - grepo den unge
Gautama midt i palatsets öfverfullhet.
Världsbilden mörknar under pessimismens
molnskugga, tillvarons ansikte blir en elakt
grinande jättemask. Det är först då den
tidiga ålderdomen börjar komma med sin
ro, först med de genomlidna smärtornas
och de lustgiriga begärens domning som
den slutliga försoningen vinnes.
Tillvarons ansikte får åter sina majestätiskt höga,
om ännu dunkla drag, och ur ensam-
hetens tårvattnade marker börja många
bleka, fordom okända blommor växa upp.
Själfva greppet är i och för sig godt,
uppslaget rymmer mycket, men detta till trots
tvekar jag icke att anse just de till detta
motiv sig anslutande partier för de minst
lyckade. Jag tänker då ej närmast på den
väl subjektiva uppfattning, som ligger
bakom, en uppfattning, hvilken som den
här framföres icke tål att generaliseras,
men på den brist på verklig följdriktig
bärighet i konceptionen — på
temperament om man så vill — som onekligen
vidlåder det hela. Hela denna en själs
passionshistoria har ingen stor och fast ton,
och slutsatsen kommer därför också att bl.
lidande på premissernas bristfälligheteri
Jag tror ej att Henning Berger är till
bottnen af sitt väsen en den riktigt
djupt-gripande pessimismens tragiske
skådespelare. Därtill är som sagdt hans läggning
allt för utåtvänd, allt för litet reflekteradt
intellektuell — och den intellektuella
pessimismen är, synes det, den enda, som med
större rätt kan ge sig det namnet, vid
sidan af hvilken den sensitiva ter sig som
en mer eller mindre tillfällig
gemytsdepression — han är allt för upptagen af
sinnevärldens växlande spel af sol och
regn, af ny och nedan, af tillvarons små
öfverraskningar och människoögonens
obeständiga blickar. En spårvagnsklocka som
ringer eller en tändsticka som lyser upp
i dunklet i ett mörkt kaféhörn får hans
intresse med ens fångadt och egga till
lif-aktiga observationer öfver kromatiska
tonskalor och ljuseffekter på blank metall
eller ett slätrakadt ansikte. Hans konst
är epikureisk, epikureisk i sitt annoterande
och sin utomordentliga mottaglighet för
alla intryck af form, farg och rörelse,
epikureisk ännu framför det lidande, som
han ser eller själf känt. Han har den
förmåga, som Wilde har prisat hos
konstnären, att fälla tårar utan att gråta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
