Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Studier i stilens filosofi. Af Eugenia Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock är han en intellektualistisk sådan, ty
han fordrar, att känslan skall låta sig
kontrolleras af förståndet. Den ene är väl
snarast analytiker, den andres starkaste sida
är syntesen. För Spencer är målet
upplysning, för Hans Larsson — också
upplysning, men tillika en därpå grundad
stämning. Den förre skrifver för att undervisa
de många; den senare för att gifva sina
tankar och känslor formens fulländning och
samtidigt få tala till — ej de många, men
några få likasinnade, (jmf. hans ord därom
i uppsatsen »Det populära», som står att
läsa i »Studier och meditationer» I) Månne
man i Spencers stil kan finna paradoxer?
Deras mening blir ju ständigt missförstådd,
emedan man i allmänhet fäster sig endast
vid det orimliga i dem, ej vid den sanning
de innehålla. En Sören Kierkegaards såväl
som en Nietzsches paradoxfyllda språk
skulle väl knappast gillas af Spencer. Hans
Larsson däremot — som mindre bekymrar
sig, om hans mening blir missförstådd af
de många, blott han så mycket bättre
förstås af de få — talar till förmån för
paradoxerna (t. o. m. för deras användande
i en framställnings början, hvilket strider
mot all försiktighets lag). Han gör det i
sin »Intuition», men ännu tydligare i
»Poesiens logik». »Paradoxens uppgift», säger
han där, »är att bräcka åtskils de
felaktigt ingrodda föreställningsförknippelserna.
— — — Den tvingar oss att se saken
från en ny synpunkt. — — — — För
att nu icke tala om, hur en paradox
stöder minnet och liksom bränner in en sats.»
Vi kunde tillägga: och för att icke tala
om hur ledsam litteraturen skulle blifva,
om den aldrig kryddades med några
paradoxer ! ––––––––––- 4
Inom alla litteraturens områden gör sig
skillnaden mellan intellektualism och
mysticism gällande.* Den vetenskapsman t. ex.,
som gärna uppställer hypoteser — han må
nu vara filosof eller lingvist! — förråder
just därigenom, att han icke är enbart
intellektualist, utan i åtminstone någon grad
mystiker. Och intuitionens stämning kan
väckas under läsningen af de detaljrikaste
och till utseendet torraste vetenskapliga
arbeten, blott öfverskådligheten och de
* Af det föregående torde framgå, att ordet
mysticism här tages i en mer än vanligt vid
bemärkelse, då det äfven åsyftar, hvad vi skulle vilja
kalla intellektualistisk mysticism.
vida vyerna bevaras. En person säger sig
— för att nämna ett exempel — under
ett noggrant studerande af Kocks
Alt-und neuschwedische Akcentuienmg ständigt
ha påmints om orden »Världen är så stor,
så stor, större, än du nå’nsin tror».
Under läsningen af detta verk spred sig ett
nytt ljus öfver förut endast dunkelt sedda
kunskapsgrenar och öfver deras inbördes
samhörighet. Och tankens färd fortsattes
sedan af aningarna.
Det gifves litteratur, som tillfredsställer
lika mycket intellektualisten som
stämnings-människan bland läsarna. Den vinner helt
naturligt den största läsekretsen och de
flesta sympatierna. Ett dylikt
skönlitterärt arbete är Jörn Uhl af Frenssen. Det
är intressant att gifva akt på, hur denna
bok anslår olika själssträngar hos olika
människor. En och annan bland dess
läsare är särskildt tilltalad af dess
fantasibilder, detta, som »påminner om Selma
Lagerlöf». Den mera intellektualistiskt
lagde förbigår kanske detta helt — märker
det knappast eller glömmer det genast —
men följer med så mycket större intresse
hjältens karaktärsutveckling, en
personlighets utdaning till harmoni. Och bokens
alla brokiga bilder sammanföras i mer än
en läsares själ till en stämning, hvars art
kan antydas med slutorden: »Sei nicht zu
weise! Wir können es doch nicht raten».
I ett viktigt afseende öfverensstämma
Spencer och Hans Larsson, nämligen i sitt
kraf på personlighet i stilen. Spencer
af-. slutar sin uppsats med att påvisa
motsvarigheten mellan en författares tanke- och
känslolif och hans stil. Och Hans Larsson
fordrar en hela personlighetens vakenhet
och verksamhet, en samling af alla dess
krafter kring en och samma medelpunkt
såsom villkor för den intuition, hvarom
han talar.
Därmed ha vi återkommit till de
frågor vi något vidrörde vid framställningens
början: frågan om personlighet i stilen och
om förhållandet mellan stil och innehåll.
Svar fingo vi, men de gåfvos endast i
förbigående eller måste läsas mellan raderna.
Tänkbara invändningar bemöttes icke.
Under tiden ha våra frågor mångfaldigats i
stället för att tystna. Vi tyckas vara
hänvisade till att utan ledsagare fortsätta våra
tankeströftåg. Alltså!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
