Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Studier i stilens filosofi. Af Eugenia Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tappa en författare eller talare därmed,
framkallas hos oss leda, för att icke säga
vämjelse.
Det man ger åt en annan måste vara
ens egendom, ej långods. Denna regel
gäller sålunda tankar, känslor, stämningar,
ljudbilder, fantasibilder — allt som en
författare kan tänkas vilja gifva.
Behöfva vi bevisa denna sats om
personlighetens betydelse för författarskapet?
Nej, hvar och en vet, att den opersonliga
eftersägningen och efterbildningen inom
litteraturen — såsom inom hvarje konst
— är en oärlighet, som förråder sig själf
genom sin tråkighet, ytlighet och ofta
äfven genom brist på inre
öfverensstäm-melse. Den kan såsom hvarje osanning
dölja sig till en tid och förkläda sig för
den lätt bedragne, men den estetiskt
känslige eller teoretiskt vakne läsaren inser
snart dess egentliga halt. Ingen formell
begåfning eller stilens kultur förmår i
längden dölja en så väsentlig brist hos en
författare.
Georg Brandes ger oss rätt i detta
påstående med följande ord om A. W.
Schle-gel: »Han havde endnu opfattet den
tekniske Fuldkommenhed som en udvortes,
der lod sig opnaa ved haardnakket Filen;
nu begreb han, at den fuldendte Teknik
bestemmes indenfra, ikke er andet end
Udtrykket for den Stil-Enhed, der er
betinget ved Grundstemningen».
Här var således det område, där
teoretikern och estetikern kunde mötas.
Området var personlighetens mark.
Häremot kan ju invändas, att en
författares personlighet ej får bedömas efter
hans ord utan efter hans lif och att
mellan dessa båda motsägelse kan råda,
äfven om stilen är förträfflig. Och så
frågar man segerglad: »Råder också då den
stilenhet, som är bestämd inifrån?» Ja,
dels var nog motsägelsen mellan ord och
lif ofta endast skenbar och
öfverensstämmel-sen förborgad, men verklig, dels veta vi
ju, hur den känsliga, impulsiva, av sina
stämningar beroende människan kastas
mellan olika stämningar, af hvilka dock hvar och
en är verklig. Kanske är det just ett visst
slags sinnesförfattning som väcker lusten
att skrifva, under det att de andra slagen
aldrig skaffa sig uttryck i ord. Brandes
säger om romantikern Brentano: »Med
Pennen i Haand blev han dybere, alvor-
ligere og fremfor Alt inderligere, end han
i Livet var. Derfor virker han ikke
sjældent som Kunstner ægte, uden derfor som
Menneske at have været sand.» Allvar
fanns där dock i hans inre i de
ögonblicken, fastän sedan en annan stämning ryckte
bort allvaret.
Hvarje verklig, personlig stil måste
således motsvaras af ett verkligt -— af
författaren själf erfaret — innehåll. Annars vore
icke stilen personlig. Det egendomliga
ordvalet, den säregna satsbyggnaden, de
originella synpunkterna, från hvilka ämnet
ses i en ny belysning, det egendomliga
valet af anknytningspunkter för innehållets
olika delar — allt förråder den personliga,
originella uppfattningen. På grund af detta
inbördes sammanhang förstå vi en
författares skrifter så mycket bättre, när vi fått
en inblick i hans personlighet, och denna
belyses i sin ordning af hans skrifter. Detta
är förhållandet i allt högre grad, ju mindre
nyckfull och ju mera harmonisk
personligheten är. Olof Östergren har — för att
nu anföra ett mycket talande, om än till
utseendet kanske obetydligt exempel —
påpekat, hur Goethe älskade att använda
ordet »tiichtig» — det innebar för honom
sammanfattningen af allt godt — och hur han
gärna begagnade prepositionen »gemäss»
som adjektiv. »Ich suchte nach Kenntnissen,
die mir gemäss waren», säger han t. ex.
en gång. Båda orden äro betecknande
för hans åskådning, det senare för den
vikt han lägger på harmonisk utdaning, på
öfverensstämmelse, ej strid, mellan
personligheten och de krafter, som inverka på
den.
Är det nu sant, att det är författarens
personlighet som skall ge ämnet dess
belysning och att denna personlighet tar sig
uttryck i den originella stilen, så är det
tydligt, att förhållandet mellan ett litterärt
arbetes stil och dess innehåll är mycket
intimt. Också är det ej alltid så lätt att
afgöra, hvilka af en boks förtjänster eller
fel som skola hänföras till innehållet och
hvilka till stilen. Dessa båda äro
nämligen i de bästa fallen ett. Vi sågo i Hans
Larssons framställning ett exempel härpå.
Det som af en recensent uppfattades
såsom vackert språk och som också var det,
var på samma gång en innehållets
förnämsta förtjänst. Det har ofta framhållits,
hur ingen så som Goethe förstått att gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
