Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mulai Hafids långa arm. Afg Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ersättes det med pengar. Man har
ingen anledning att dröja med vederlaget,
att söka förhala tiden. Ty 0111 resan på
detta sätt fördröjes mera än ett dygn,
måste byn betala hela resan. Blir den
resande mördad, ingår man inte alls i
någon officiel undersökning om hvem
som är den skyldige — sådant få
byamännen uppgöra sins emellan, och de
veta nog också bäst hvar skon klämmer
— utan makhzen låter utan vidare
bränna hela byn. — — Med kännedom om
denna beundransvärda förordning är det
inte precis besynnerligt, om folket i
nsa-lan intresserat sig varmt för resande
européers både lif och egendom.
Innanför den höga
kaktushäckenkrym-made det af folk och djur, och det var
inte lätt att i denna ’röra uppleta någon
skaplig plats för vårt läger. Därför blef
jag också mycket förvånad att se en
kameldrift på tjugutre djur trampa in i
nsalan strax sedan vi fått upp tälten.
Kameler äro otrefliga djur både att rida
på och se på; de gå långsamt, i
medeltal 4 km. i timmen, äro ofta lömska och
ha dessutom fått en obeskrifligt retsam,
fräck och grinig uppsyn. Man ilsknar
till, om man tittar länge på en kamel.
På mig göra de alltid intryck af
några ruggiga, orimliga, förhistoriska
fåglar, som mist vingarna. — Huller om
buller drumlade de in i nsalan,
gurglande och mullrande. Det var i brunsttiden
skummet yrde om munnen på hannarna,
och de långa halsarna svängdes åt alla
håll. Deras förare sprungo omkring dem,
slogo och ropade. Och så tvingades de
stora djuren omkull, det ena efter det
andra. Sådana som man inte var säker
på slog man ett rep om halsen på för att
hindra dem att resa sig. För resten var
det egendomligt att se huru liten plats
de upptogo, då de lågo. Hela
karavanen täckte inte mera än några få
kvadratmeter.
Lika motbjudande som kamelerna
förefalla, lika vänligt stämd blir man mot
åsnorna. Både mulor och mulåsnor äro
högst aktningsvärda varelser — om ock
en smula tungsinta — men den vanliga
lilla grå åsnan står dock som n:r I. Har
du iakttagit den genomroliga, nästan
till-gjordt beskäftiga min, den outtröttliga
viktighet, hvarmed de arbeta och släpa
och knoga lifvet ut? En åsna, som med
sina framåtriktade öron och sin
begrundande min kommer trippande med sin
börda är en syn man inte glömmer, Man
skäms för sig själf, tycker att man aldrig
någonsin har rätt att vara lat, då nian
bevittnar denna outslitliga flit — och
denna obeskrifligt kostliga uppsyn. Ingen
har karaktäriserat denna uppsyn
åskådligare än en svensk målarinna, hvilken
jag sedan träffade i Paris och som jag
talade med om åsnorna. — »De se ut,
som om de oafbrutet tänkte: om jag
arbetar så mycket jag orkar och så länge
jag lefver, så blir jag nog till slut —
en hästl»
Ja, där slog fröken Maj hufvudet på
spiken. — — —
Här i nsala Oudaia såg jag en
gräslig syn. En liten sorgsen boricka,
behäftad med rots, springorm, malleus
hu-midus. Hela vänstra ögat var så godt
som utbrändt, och springormen, som
följer lymfkärlen, ringlade sig i en otäck,
tjock rulsa utefter halsen, nedåt
bogbladet. Hon måste ha förfärliga plågor —
och jag var europé. Jag frågade
mok-haznin, som följde mig på mina
ströf-tåg i nsalan, hvad den kunde vara värd.
— Den är naturligtvis ingenting värd.
Men om ni skjuter den eller erbjuder
eder att få köpa den, kommer man att
hugga till med en alldeles oskälig summa.
— Men veta de då inte, att om
djuret hostar till, då de sela, så att man
får det minsta af dess saliv i ögat, eller
vidrör det med en sårig hand, så kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
