Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Mulai Hafids långa arm. Afg Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma — jag känner ej huru mycket, men
det måste ha varit sjoaris fyllda med
guld — anstifta en palatsrevolution i
Fez el-Djedid, afsätta sultanen och själf
åta utropa sig till hans efterträdare —
han är ju af Idrissiternas släkt, som i
forntiden härskade öfver Moghreb. Hadj
Brahim visade sig inte heller obenägen
att biträda honom härutinnan. Ty då
Kittani blifvit sultan, skulle Frankrike få
fria händer här och Hadj Brahim stiga
till mycken härlighet. Emellertid kunde
man inte genast skrida till verket,
eftersom en fransk beskickning för tillfället
befann sig i Fez för att betyga sultanen
sin bevågenhet. Därför måste det hela
anstå tills det franska folket återvändt till
Tanger. — Under allt detta blef Mulai
Hafid genom sina spioner underkunnig
om det inledda högförräderiet. Dock
ville han inte låta fängsla Kittani tvärt,
utan gaf honom ännu någon liten tid att
insnärja sig i sina egna ränker. Men
då fick sjeriff Kittani — genom sina
spioner — veta, att sultanen visste —
och han kände Mulai Hafid! Hals öfver
hufvud rymde han, rymde en natt med
sin broder, den där också var invecklad
i sammansvärjningen. Stadsportarna
stängas i skymningen, och vakten ville inte
öppna förrän Kittani sagt sig vara sänd
af Sidna med ett viktigt uppdrag till
Mekinez. Och så slapp han då ut. Men
jag ville inte vara den mannen, som
påföljande morgon måste inberätta för
sultanen, att förrädaren undkommit — ohi,
hvad står pä! — — —
Vi störtade upp alla tre; ena
tältväggen skakades, någonting tungt
dun-sade omkull utanför. Sjeriffen knöt
blixtsnabbt upp tältingången, och jag
kastade på mig min gummikappa. Regnet
öste ned lika ilsket, en tempererad dusch
af strida, ljumma droppar. Folket
trängdes om hvarandra, skrikande och
larmande, såsom dessa de heta breddgradernas
barn göra vid minsta anledning. Men
min Muhammed gormade allra värst,
skakade de knutna händerna öfver
hufvudet, tagande både Allah och Mulai
Idriss till vittne. Den tappre Muhammed
nekade sig med ett ord ingenting.
Det hela förhöll sig så, att en af
kamelerna, som rest sig och börjat knalla
omkring på egen hand i nattmörkret,
hade trasslat in sig och snafvat omkull
på de långa strecken, som fäste mitt
yttertält vid marken. Snart fick man
emellertid upp det stora djuret, och han
motades tillbaka till sina kamrater. Den
beskedlige mokhaznin, Kaidel Arbi, som
gärna tager sig en myndig ton och
aldrig försummar ett tillfälle att göra sig
viktig, inpräntade i kameldrifvarna, att
detta attentat mot mitt tält kunde stå
dem ganska dyrt, men att han ville söka
förklara det hela för »el cavaller».
Från mörkret, regnet och stormen
lagade vi oss in i tältet igen så
skyndsamt som möjligt. Teglasen fylldes på,
cigarretten utbyttes mot kiffpipan, och
mannen från Sjaoia återupptog sin
berättelse, hvilken emellertid blef så
ordrik och utdragen, att jag endast återger
det hufvudsakliga.
Så fort Kittanis flykt inrapporterats
för sultanen, utsändes femtio man för att
gripa honom. Dessa återvände
emellertid snart med oförrättadt ärende. Man
beordrade nu en betydligt större styrka, en
flygande kolonn, att draga ut och
genomsöka trakten ända ned till Mekinez. Men
äfven dessa kommo tillbaka tomhändta.
Mulai Hafid rasade af vrede. Ty om
Kittani bara lyckades rädda sig undan
till de af makhzen oberoende stammarna,
till blad es-siba, skulle han därifrån
förklara sultanen öppet krig. Och denne
hade nog med en Bu-Hamara. — —
Mr Harris berättade mig sedermera,
att under de dagar, som följde på
Kittanis flykt, kände hvarenda en i Fez, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
