Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ernst Henry Shackleton och hans sydpolsfärd. Af Otto Nordenskjöld. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
årsdagen 1908. Resan var som vanligt
i dessa trakter stormig, och när man
ändtligen efter åtskilliga svårigheter
trängt in i Rosshafvet, visade det sig att
isförhållandena för året voro ganska
svåra. Midt i sommaren kan man här
nere i den yttersta södern ha att göra
med rent af fruktansvärd köld,
snöstormar med under — 20° och dylikt, och
det dröjde länge innan man öfverhufvud
lyckades träffa en landningsplats; för en
god tid måste ett stort isberg tjänstgöra
som vågbrytare och skydd mot
stormarna. Vinterstationen måste anläggas
i samma trakt men ett godt stycke
nordligare än Scott öfvervintrat, och det
var ett otroligt arbete att skaffa
hästarna och den ofantliga packningen i land
uppför en brant klippvägg, utsatt för
stormvågornas fulla kraft. En snöstorm
af detta slag vid en temperatur ett godt
stycke ned i 20-talet vräkte in stänk
från hafvet kilometerlångt inåt land i
massor som genast stelnade och bland
annat dolde den upplagda
proviantde-poten i ett 6 fot tjockt täcke af is.
Under hela den tid expeditionen blef
kvar här nere kunde man alltid få en
anledning till arbete, om man ville gå
ned till stranden för att söka hacka
fram ur isen det ena eller andra
saknade föremålet, och några bland lådorna
blefvo aldrig återfunna.
Liksom fallet var vid den svenska
sydpolsexpeditionen blef också här
fartyget hemsändt för att återkomma nästa
sommar. Men Shackleton hade en
ganska stor skara följeslagare, det var
15 män som här stodo och sågo efter
det försvinnande fartyget, och det visade
sig snart, att han gjort ett utmärkt val
i fråga om dessa män. Icke 14 dagar
voro förgångna, förrän en afdelning af
vinterpartiet begaf sig ut på en
expedition, som i och för sig hör till de
svåraste och vackraste i sitt slag inom
polartrakterna, en bestigning af den
öfver 4,000 meter höga Erebusvulkanen.
I de lifligaste färger har Shackleton
skildrat denna märkliga fjällbestigning,
där man bland annat råkade ut för en
fruktansvärd snöstorm, i hvilken en af
deltagarne förfrös sina tår. Ändtligen
stod man på toppen, mer än 1,000 [-meter-] {+me-
ter+} högre än någon människa nått i nå-
got polarland, stod där och såg ned i
en kilometerbred, 250 meter djup krater
med lodräta väggar, och från hvars
botten rök och ånga uppsteg. Med [-viktiga-] {+vik-
tiga+} resultat vände man hem till sta-
tionen.
Så följde den långa vinternatten,
fyra månader utan sol, och så kom
våren, eller rättare efter vintern, och de
förberedande slädfärderna kunde taga
sin början. Ännu voro dagarna mycket
korta och kölden ofta fruktansvärdt
sträng, ned till — 50°, stundom i
förening med storm och blåst. Det gällde
emellertid att lägga ut en del depåer
innan själfva hufvudexpeditionen bröt
upp, och dessa förberedelser blefvo
också lyckligt utförda. Och så kunde man
ändtligen på allvar komma åstad den
28 oktober. 1908.
Den slädfärd som nu gjordes bildar
kärnan i expeditionens arbete, och
oaf-sedt de storartade resultat den hemfört,
utgör densamma rent fysiskt en bedrift,
som knappast har sin like i hela
polarforskningens historia. Fyra man med
fyra slädar startade de, hundar hade man
som nämnt inga, men i stället de enda
fyra öfverlefvande hästarna. Huruvida
resultatet skulle blifvit ännu bättre, i fall
man haft flera hästar, är icke lätt att
säga, kanske hade man då kunnat taga
med några hundar lösa eller med ringa
last, och med dessas hjälp litet lättare
kommit uppför isväggen, där nu
hästarna visade sig oanvändbara. Proviant
medförde man för tre månader, inbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
