Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Nyare lyrik. Af Anna M. Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det skönhetens land man velat göra
det till. Men Harald Jacobson röjer intet
begär att på sådana vägar vinna rykte för
originalitet. Han tvekar icke att gifva sig
hän åt den tjusning som redan på Italiens
tröskel griper hvarje skönhetsälskande
nordisk själ, den där icke resolut sätter* sig
på tvären. Och i vår tid är icke
hänförelsen — af något slag — ett så
gångbart mynt att man föraktfullt afvisar det
— om man än visserligen finner
ifrågavarande skalds entusiasm en smula
robust, då den ej ryggar för att förklara
Sankt Peterskyrkans praktbyggnad
andakts-ingifvande.
Det är blott skada, att den
oförnekliga stämning, som andas ur Jacobsons
Italia-dikter, ur deras ofta klingande,
färgrika strofer, allt emellanåt brytes af uttryck
hvilka tyda på en ej tillräckligt känslig
konstnärlig instinkt. Det är ej blott fråga
om en eller annan svag rad — sådana
finnas nog hos de flesta poeter —; hvad
jag menar är här och där förekommande
uttryck hvilka genom sin platthet
ohjälpligt förstöra stämningen. Satsen
»naiviteten
det skönas lifsluft är»
låter godt försvara sig i en lärobok i
estetik, men när vi möta den midt i en dikt,
bli vi ledsna.
En mera vaken själfkritik skulle
betydligt höja den konstnärliga nivån af
Harald Jacobsons diktning.
Frida Landsort har förut
hufvudsak-ligen gjort sig känd som satiriker.
Föreliggande dikthäfte inledes emellertid med
en serie naturstämningar, hvilka äro friska
och gratiösa och äga den säkra, fasta
form som alltid utmärkt denna
författarinna. Skada blott att den allra första
väl mycket påminner om Karlfeldts »Intet
är som väntans tider». Bland satirerna
finnes »En frälsningssoldat», som har mycken
drastisk kraft; »Vi kristna», »Dikt» och
»Ett kinesiskt hjärta» röja en spetsig ironi,
som visserligen icke är oberättigad. En
dialog emellan Vår Herre och Sankte Per
förekommer också i denna diktsamling och
.afviker icke från det gängse receptet. De
dikter, i hvilka Frida Landsort emellertid
synes mig vara mest sig själf och där hon
kanske mest intresserar, äro »Brunnen» och
den lilla »Vinter» med sitt halft
undertryckta sorgsna patos:
Min själ är en frusen sjö
med isande vindar öfver.
Min sång är en enslig ö
som kölden söfver.
Gif sol, gif sol, så tinar min sjö
och grönskar och blommar min ö.
Karaktäristisk är också »Trinculo
sjunger», som utmärkes af en kärf humor,
hvilken de flesta troligen skulle anse för
ett specifikt manligt drag.
Där växer inne i det heta dunklet i
somliga af tropikernas skogar — så berätta
upptäcktsresande — en sällsam blomma,
som har en egendomlig metod att locka
till sig de insekter, som äro nödvändiga
för dess existens: den sprider en lukt lik
den som utsändes af ett kadaver. Och
kring dess likbleka kalk — fylld af den
vätska som utsänder dessa ångor af
förruttnelse — synas tusentals flygfän
svärma.
Det är nu för tiden icke alltför ondt
om poeter hvilkas lugubra diktning erinrar
om denna Borneos dystra blomma: poeter
öfver hvilkas diktning man känner en
unken doft af förgängelse, oftast tillsatt med
en odeur piquante dHmmoralité — som
icke alldeles utesluter misstanken att den
är tillkommen för effektens skull. Det är
icke utan att Gösta Adrian-Nilsson i
sitt senaste dikthäfte — Sånger om
kärleken och döden — ger intryck af att
tillhöra denna flock. Såsom man kan ana
redan af bokens titel, har hr
Adrian-Nilsson studerat Swinburne. Därom är intet
ondt att säga. Bättre läromästare i versens
välljud och fulländning är ej lätt att få.
Och om man minnes, att vittra kännare
vid Tegnérs första framträdande förklarade
honom vara en imitatör af Stenhammar,
så blir man försiktig med att tala om
imitation. I alla händelser finnes, synes
det mig, i Gösta Adrian-Nilssons diktning
drag som tyda på att han möjligen en
gång kan få fram toner af själfständig
klang. Det finnes sång i hans diktning,
det finnes glimtar af äkta känsla —
särskildt i den första dikten —, och därmed
finnas förutsättningar för en diktning af
värde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
