Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Nyare lyrik. Af Anna M. Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefvande, som förr antogs — föredraga att
gå upp »i det helas sång», som Dahllöf
uttrycker det. Då emellertid lifvet här på
jorden är sådant, att vi i allmänhet
ingalunda få allt ordnadt precis som vi vilja,
så är det ju möjligt att äfven efter döden
ingen hänsyn tages till ens de mest
deciderade förklaringar att man inte har
någon lust att vara till längre.
Ett område där den fria versen afgjordt
kan vara af god effekt är den skämtsamma
dikten. H. Heine begagnade sig af
densamma i dikter af ett lekande innehåll, ibland
kanske också för att parodiera Goethe;
Strindberg har likaså i satiriserande dikter
användt sig däraf. Haqvin har gått i
deras fotspår, när han låter
handelsbiträ-det C. A. Andersson tolka sina känslor
för sin principals hustru, den sköna och
fylliga men på slutet så grymma fru
Svensson, och det skall ej förnekas, att han
härmed nått dråpliga effekter. Haqvin har i
bemälda handelsbiträde skapat en typ, som
verkar lefvande och oemotståndligt roande
i sin stora uppriktighet, som t. ex. när
han, inför ett hägrande giftermål med en
äldre rik judinna, utvecklar sin
lefnadsvis-dom:
Icke religionen
vållar mig stort besvär.
Frisint skall människan vara,
och affär är affär.
Kvickheten har sitt värde — och där
är verklig kvickhet i några af dessa
ut-gjutelser, men där finns också en icke
obetydlig förmåga af människogestaltning.
Författaren glömmer sig aldrig, han bibehåller
orubbligt sin roll, som är så väl spelad
att vi tro på tillvaron af C. A. Andersson,
intressera oss för hans hjärtas öden och
missöden och känna uppriktig
tillfredsställelse öfver hans meddelande att:
Skogen och
trävaru-branschen ha gifvit
pengar att trycka
min diktsamling för.
Somliga af A. Ch. Swinburnes dikter
skola troligen förefalla, ganska bekanta
för flertalet svenska läsare — äfven för
dem hvilka ej förut känna till den store
engelske lyrikern. Han har nämligen starkt
influerat på flera af våra diktare. Hvem
kan t. ex. läsa dessa rader:
Om du vore glädjens drottning
och jag vore smärtans kung,
vi kärleken skulle fånga
för timmar oändligt långa,
och enas i ljuflig brottning
en morgon så skön som ung. —
Om du vore glädjens drottning
och jag vore smärtans kung —
utan att tänka på Levertin? Huru mycket
som härvidlag är direkt inverkan och huru
mycket som är frändskap i temperament
och skaldelynne är ju visserligen ej lätt att
afgöra. Och »Felise» — en dikt så full
af välljud som skogen om våren — för
också den tanken till »Legenders och
visors» melodiske diktare. Den andas ett
vemod öfver kärlekens och glädjens
förgänglighet, hvilket alls icke oroas af något
samvetsagg utan — jenseits des Guten und
Bösen — konstaterar ett faktum:
En stund har rätt, till dess den dör,
dess glädje njut, dess minne glöm!
Vi vaknat ur en fager dröm.
rår jag, rår du därför?
När själen lefvat drömmen ut,
Felise, då är den slut.
Men om där finnas påtagliga
beröringspunkter emellan Swinburne’s och Levertins
diktning, så har dock den förre strängar,
till hvilka motsvarighet saknas hos den
senare. Dit höra dikterna af antikt kynne,
bland dessa den undersköna »Hymn till
Proserpina», hvilken frestar en till att —
med en icke oväsentlig förändring — säga
som Agrippa till Paulus: »Föga fattas i
att du gör mig till hedning». En annan
kategori af Swinburnes dikter, hans
frihetssånger — hufvudsakligen samlade i »Songs
before sunrise» — spela ju också på
strängar, främmande för Levertins lyra;
för dessa finnas emellertid inga
representanter i föreliggande samling.
Denna begynner med dikten »Till en
hafsmås», som ju minner om Shelleys »To
a skylark» — utan att dock nå upp till
dennes eteriska poesi. En annan, »I
gryningen», har tonfall som föra tanken till
en annan engelsk skald, med hvilken
Swin-burne också har en viss frändskap:
nämligen Keats, med hvars intagande och
svårmodiga lilla dikt »December» den har en
viss likhet.
Detärgifvetvis en synnerligen svår sak att
öfversätta Swinburne. Engelsk poesi är i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
