Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Skrifvande karoliner. Af Carl Hallendorff. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
’ CARL HALLENDORFF
bert vid »apotekeriet» (slutligen
akade-mie apotekare i Uppsala) berättar om
sitt första intryck af kung Karl, då han
år 1708 kom ut till armén: »jag såg
konungen som oftast, och Gud wet första
gången de mig honom wiste, ty han
ingalunda okänd war, kolnade det i mit
hierta. Jag såg honom gå långsamt,
klädd i blå röck, mässingsknappar uti
och lädergehäng där utanpå, stöflar och
sporrar som en annan underofficer, stor
förgylt knapp i hatten». Den redan
citerade rustmästaren Erik Björck drager
med snabb hand upp teckningen af en
välmående svensk sätesgård (Lindö i
Wallentuna socken) under Karl XI:s tid:
»wid Lindö stod wäl til. Öfwer
halfft-annat hundra lass hö, höladorna såldes
bort åt slaktare i Stockholm, som stillade
der op boskap den de slaktade efter
hand. Skog ymnigt ej til brand allenast
utan ock bygdes dermed. Der war en
qwarn, der war tegelbruk. Et ymnigt
fiske af stora rudor året igenom uti en
insiö, Sörmen, som en dubbel botnhade;
förutan fisket wid Gulibro togs i lanor.
Rudorna såldes i konungens kök och på
stora wärdshusen. Fördes in i tunnor
med watn, med mera.» Fänriken vid
Helsinge regemente Robert Petre har
lämnat en hel rad af alldeles ypperliga
krigsbilder. Så från Mitaus försvar 1705,
från sina fourageringsäfventyr under
Lewenhaupts marsch till Karl XII 1708,
från de oländiga skogspassagerna efter
slaget vid Ljesna (»sådanne rätter, som
man tillförende hafit en styggelse före
att röra wid, smakade oss nu så wehl
som den skiönaste massipan; de stunder,
som man ibland hwilade om nättren
under blott himmel i räggn och slagg,
tillskyndade oss större glädje och roo, än
man förr har hafft i stora giestebud och
skiöna duhne sängar»), från sina
äfventyrliga orderridter i Ukraina och från de
långa samspråk, som Karl XII själf emel-
lanåt hade med honom i
»retrenche-mentet» utanför Poltava.
Efter råd och lägenhet samt personlig
läggning tecknade man sig sålunda till
minnes så mycket man förmådde. Ty
midt under lägrets buller och oro hägrade
framtidsperspektivet, då »den
Alsmäch-tige Guden gifvit Hans Majestät en
glo-rieuse fred» och författaren själf framför
vinterbrasan på det trefna kaptensbostället
skulle få fägna sig och ett yngre släkte
med krigsdagarnas hågkomster. Ju flera
och ju rikare, desto bättre! Därför kunde
den styfva handen gärna streta en stund
med pennans motstånd; den dagen skulle
visserligen komma, då man kände denna
ej ringa möda belönad, så visst som Gud
var med Carolus.
Det var icke många af de
förhoppningarna, som på väntadt sätt fylldes.
Quennerstedt har framdragit och
publicerat sjutton karoliners dagböcker och
uppteckningar. Af de sjutton hade
allenast fyra lyckan att nå hem utan att ha
gjort bekantskap med den ryska
träldomen, men de hade i stället nödgats
följa kungen till Bender och i turkarnas
förvar. Åtta andra nådde också sent
omsider hem till Sverige, men först
efter långa och tunga fångenskapsår i
Ryssland eller Sibirien. För tre af
deras medbröder i olyckan kom
befrielsen icke genom hemfärd utan genom
döden, och en hade lyckan, må vi väl
säga, att genom krigarödet vid Poltava
undgå kapitulationens nesa och
träldomens ok. Den siste i raden, fält- och
legationsprästen Sven Agrell, hvars
uppteckningar från den turkiska vistelsen
äro verkliga små konststycken,
bortrycktes af farsot i Adrianopel. Hvad af
karolinerna nedskrefs, kom alltså bra ofta
icke att lända till afsedd framtida
vederkvickelse. Men vi sena efterkommande,
som med en pietet, okänd för författarna
själfva, vända dessa blad och syna deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
