Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två kapitel till »Gullivers resor». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ KAPITEL TILL »GULLIVERS RESOR»
45
och den broderar med samma intresse
spetsmönster, som den spränger berg.
Barnen se på mönstren, förvånas, roas
och ryckas med, och de märka icke, att
grunden under dem minerats. Alldeles
utan misstankar förbli de dock ej, de ana,
att här varit fråga om annat än dvärgar
och jättar, luftmänniskor och de outsägbara
Houyhnhnmerna. Jag minns från min
egen första läsning af boken vid nio års
ålder, hur jag kände en obehaglig
ovisshet öfver meningen, en tvekan som kom
öronen att förefalla större än annars —
kanske var jag också nyklippt. Jag måste
lufta den på skolgården under en
kvarts-rast för något äldre kamrater, och de
tydde mig bokens gåtor viktigt och
hög-röstadt i munnen på hvarann.
Lilliput, sade de med den
anspråkslösa fosterlandskänsla, som var egen för
generationen, Lilliput är Sverige;
Brob-dignag är Ryssland, det är alldeles klart;
Laputa är Tyskland, för där är man så
lärd, och redan deras grammatik fordrar
ett väldigt skarpsinne »verstanden
worden zu sein». Men inför Houyhnhnmerna
och Yahooerna stod beskäftigheten stilla,
ytterligare förödmjukad af närheten till
en vördnadsbjudande sjundeklassist, som
leende åhörde oss, beredd att gripa in.
Den skulle väl ha fortfarit maktlös, äfven
om icke ordningsmännen just svängt
klockorna i klassrummens fönster och kallat
oss in till lektion. Vår var s historia och
geografi», och sjundeklassistens, som vi
hunno kasta snöbollar i ryggen på, kanske
»antropologi». Jag var icke nöjd med
förklaringarna, men själf kunde jag icke
finna ut andra. Jag var egentligen icke
riktigt nöjd med boken heller; dock, jag
var därvid ett undantag.
Det dröjde ända tills för ett par år
sedan, innan jag kom att läsa den igen,
och då var jag på förhand lika klok som
andra på dess innebörd.
Lilliput var hela den kända världen,
sedd genom omvänd kikare, Brobdignag
samma seen genom luppen. Episoden
om Laputa med sina mera splittrade
synpunkter och sitt delvis föråldrade skämt
hånade all mänsklig klokhet och lärdom.
I Houyhnhnmernas land igenkände jag
med en viss rörelse den dröm om
naturens inneboende ursprungliga godhet i
motsats mot ståt och kultur, som skulle
bli sjuttonhundratalets vackra och
farliga, sublima och enfaldiga lidelse pä godt
och ondt.
Den som drömde här gjorde det utan
hopp; i bakgrunden sågo hans skarpa
och djupa ögon Yahooerna, och hans
vämjelse öfver sina likar och sig själf tog
snillrika, ohyggliga, förintande uttryck,
som förebådade vansinnet. När det grep
honom, då var han utanför Gullivers fyra
världar, ur hvilka han ingen annan väg
såg i lifvet. Då kände kanske Jonathan
Swift all den ro, all den glimtvisa lycka,
om vi så skola kalla den, som var
förunnad hans lidelsefullt allvarliga natur med
dess oböjliga sanningskraf, dess vilda
satir och stora stumma hjärta.
Endast en tanke slog mig som
kanske ny — jag vet icke om så är. I den
relativitet för allt mänskligt, han
uppvisat, saknade jag en viktig synpunkt, som
i hans behandling skulle ha gett tillfälle
till mycket djup, mycken sinnrikhet,
mycket af hans läppstrama och underliga
humor. Jag har kommit tillbaka till
tanken, och däraf har blifvit ett par
tilläggskapitel till hans bok, naturligtvis icke
som han skulle ha skrifvit dem, men som
jag suttit och drömt dem öfver hans
mäktiga verk. Vill någon läsa dem, bör han
först ha »Gullivers resor» i minnet. Det
är Gulliver som har ordet:
I
I LILLIPUT.
Det var en egendomlighet med lifvet
i Lilliput som från första stund upptog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
