Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två kapitel till »Gullivers resor». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
PER HALLSTRÖM
kroppskrafterna, och världen måste föras
framåt. Om icke med fullt samma fart
som under dagsljuset, pulserade dock
lifvet kraftigt nog, och den blick,
hvarmed man tog måne som stjärnor till
vittne på detta, uttryckte hög själfkänsla
och segerrikt medvetande af mänsklig
makt.
Det var också framför allt nu som
rucklarna drefvo sitt spel, och voro de
unga, var deras glädje och stolthet öfver
det de åstadkommo öfver alla gränser.
Somliga af dem läste upp från sina små
papper något som säkerligen var verser,
och som togs emot med ett jubel eller
en mörk hänförelse, hvars innebörd icke
heller för mig gick förlorad. Utan
tvifvel gingo dikterna ut på, hur ståtligt det
var att trotsa det nämnda ministeriets
föreskrifter, jämte allt annat som ansågs
förnuftigt eller rätt af eländiga
nattmössor, att dränka sin lifsgnista i ett rus af
tumlande och vild öfverlägsenhet och
storma på natten ut. Men om man
icke börjat först vid en tämligen
framskriden timme, räckte ingen till att hålla
löftet, och när så dagen kom, låg man
ordentligt i sin säng, eller i något af
sofkorrektionshusen och snarkade som
andra eller öfvertänkte en ny vers.
Naturligtvis var äfven lifslängden i
Lilliput i samma proportion kortare än
vår. Sex solår räknades där som
gränsen, då man, mätt af dagar och visdom,
slöt tillsammans de ögon som utforskat
världens gåtor. I äldre tider påstods
denna ålder ha varit föremål för allmän
vördnad, och innehafvarna däraf sökte
ännu hålla fast vid detta åskådningssätt.
Men de unga, som vid inemot två solår
nått sin fulla kraft, vidhöllo högröstadt,
att de mycket bättre visste allt som var
lönt att veta. De sågo med förakt på
all ytterligare erfarenhet, såsom en blott
värdelös utspädning af känslornas och
tankarnas sjudande vin. Detta förakt
hade dock den egenheten att det för
lorade i skärpa, allt som det kom närmare
sitt föremål och uppblandades med en
halft afundsam, halft ömkande betraktelse
af eget tidigare väsen.
Så vidt jag kunde se, var det
heller icke stor skillnad i klokhet det
kunde vara fråga om.
Sexåringarna tänkte mindre på sig
själfva, mera på sina närmaste, voro
tåliga i motgång men ängsliga för
framtiden och hade ryggen något krökt dels
af vanan att bära, dels af
väntan på störtskurar. Tvååringarna åter
fattade ej, att någon annan än de
själfva tänkte ärligt, eller öfverhufvud
hade rätt att tänka alls. De voro ytterst
upprörda öfver alla hinder för lyckan,
naturlagarna däri inbegripna, hatade
nuet, men omfattade morgondagen med
en tro, som kom dem att gå med
fjädrande steg och lyfta hufvud, beredda att
ta sats och rida på den.
Mellan dessa gränser gingo de två
typerna öfver i hvarandra, så jämnt och så
smått, att det var omöjligt att sätta
fingret någonstans och säga: här är
afgrunden. Det var så med allting mest, utom
med skillnaden mellan hjärtan och
hjärtats värden Den var afgörande nog, där
min svaga blick kunde se, och min aning
spara; där kunde måttets och tidens
villa höra upp ett ögonblick. Men
förvirrande snabbt var det helas lopp.
När jag vaknade på morgonen,
kunde jag se ett bröllopståg ila förbi med
små plymer och små släp och en svag
men ytterst intagande, sprittande musik.
Det kunde vara guldröd gryning, och hur
pålitlig och lång måste icke dess
skönhet synas för dessa varelser! Jag såg
brud och brudgum byta blickar, fulla af
löften för evigheten, och jag såg dem
komma igen efter en stund, likadana,
med skuggorna lika långa framför sig,
som nyss bakom, men lätta och muntra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
