Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två kapitel till »Gullivers resor». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ KAPITEL TILL »GULLIVERS RESOR»
51
handlades så klokt och så fort det gick
för sig och lefdes alldeles som hos oss,
blott efter andra klockor. Där som
öfverallt var teorien om lifvets och
sinnesrörelsernas värden ett och tillämpningen
ett annat, och den förra frodades bäst,
när den fick vara i fred.
Jag nämnde sinnesrörelser och
kommer därmed in på ett högst egendomligt
studium, som det blef mig förunnadt att
idka. Ansiktet är, som vi veta och
säga, själens spegel, men litet hvar har
till sin skada, men ofta också till sin
båtnad erfarit, hur svårt det är att läsa
i den. Spegeln är föga klar, och
skuggorna växla fortare än vår
iakttagelseförmåga kan följa med.
Bland jättefolket i Brobdignag var
det icke så. En helt vanlig psykolog,
som jag, kunde där inbilla sig vara
professor, så säkert kunde han uttala sig.
Måste han ta gissningen till hjälp, ty
det är förvånande, hvilka härfvor man
kan råka på, hade också han tid att för
dem skapa långa och vackra
vetenskapliga ord. Jag tror icke, att deras
ansiktsmuskler voro rörligare än våra,
deras inre en större blandning af ondt och
godt, falskt och ärligt, fult och vackert,
än vårt; jag tillskrifver det rikare
utbytet blott bättre observationstid.
Jag såg en gång min vårdarinnas
lilla knappt sextioårige bror duka under
för frestelsen att stjäla ett äpple. Trots
sin för mig redan tornlika längd hade
han icke vuxit ifrån den omedelbarhet
i begär och osäkerhet i begrepp, som
för äldre te sig så lustigt intagande. Jag
har aldrig på någon teater sett
uttryckas så våldsamma och växlande känslor,
så mycket lidande, så mycken natur och
så mycket spel, som mötte mig i denna
lilla seen.
Tillgreppet var redan en
karaktärskomedi.
Munnen vattnades, händerna skakade,
och i ögonens skuggspel tecknade sig
kampen om en själ. Jag rent af hörde
tankarna bli till ord i barnets hufvud:
Jag skall inte göra det. Det är orätt,
det är fult, och jag är ju god. — Sedan
omedelbart inkasten: Äpplet är också
godt, saftigt, skönt och kyligt att ta i.
Känn bara! Ingen håller reda på det,
och kommer en annan, tar han det, ty
folk är inte att lita på. Det vore skam!
Hvarför skulle icke hellre jag få det,
som är själfva jag. — Kring de stridande
stämmorna ett slags sömnigt surr! Aahrrr
... prat och prat, äpplen skola ätas,
jag kan äta, man tar det bara, man
biter . . .
Därmed var det gjordt, och ett starkt
knastrande af tänder i fruktköttet spred
en frisk men alldeles för stark doft, som
kom mig att nysa mig tårar i ögonen.
Upptäckten skedde genast, i det modern
kom in, och den lilla i sitt hjärtas
munterhet och brottslighet räckte henne sin
äpplemun till kyss. Det som nu följde
af lögn, uppriktig sorg, harm, goda
föresatser och ursinne öfver straffet blef
för våldsamt och högljudt för mig. Jag
såg blickar, som kanske kommit mig att
frukta för moderns lif, om icke hon, som
också hade rätt fula glimtar i ögonen,
varit ställningen vuxen. Väl ensam med
honom igen, var jag vittne till hans ånger
och fann den underligt sammansatt. Där
var Jobs rättfärdighet inför en olycka,
fallen från skyn, där var afsky för
äpplen och kvinnor, där var kall klokhet
och skrämd förkrosselse, föresats att icke
låta ertappa sig mer och slutligen
föresats att vara god. Jag aktade mig väl
för att väcka hans uppmärksamhet hela
tiden, ty i dylika stunder är
människonaturen farlig och oberäknelig.
En annan gång blef jag vittne till
en kärleksscen på hofvet. Det hände
lätt, ty man tog icke stort mera hänsyn
till mig, än till en kanariefågel i buren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
