Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valse triste. (Till Jean Sibelius' komposition af samma namn.) Af Ellen Lundborg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
ELLEN. LUNDBERG-NYBLOM
dien öfver i en mild, liksom försonande
glädje, full af ljus och minnen.
»Och ändå, — ändå, hur nära allt
hvad som varit lyser emot mig just nu»,
sade hon sakta. »Första gången vi
dansade tillsammans! Du bar mig bort mot
något oförklarligt, aldrig förr upplefvadt,
stort och ljust — och ändå förfärande;
långt bort, — liksom utom mig själf!
Hade du talat till mig då, hade jag inte
kunnat svara. Min tunga var som
förlamad. Men inom mig sjöng det, —
något som jag aldrig förr anat, — som
jag inte trodde fanns till på jorden!»
»Och så, —just så vill jag, att vi
alltid skall minnas det!» Han talade
varmt och dämpadt. »Finns det något
mänskligt ömkligare än ordet tröttna?
Det ordet får aldrig kasta sin skugga
mellan oss, inte sant, kära?»
»Du skulle aldrig behöfva frukta det
från mig», sade hon sakta. »Och jag skulle
inte tveka en minut;—jag skulle resa
mig upp och följa dig, nu — i denna
stund; — kasta allt, som binder mig, för
att gå med dig, hela vägen, — alltid!»
Hennes röst var ifrig, nästan bedjande.
»Du tror så nu», svarade han ömt,
»men ack, kära! Snart skulle dina steg
bli tvekande och bördan kännas tung!
— Nej, låt oss bära kärleken som en
blomma vid vårt bröst, andas dess doft
och njuta dess fullkomlighet och kyssa
den till farväl, medan den ännu är frisk
och skön, och strö bladen för himmelens
vindar!»
»Du förstår mig inte!» svarade hon
doft. Hennes blick var långt borta.
»I-bland, plötsligt, tala vi kvinnor och ni
män ett så olika språk, som om vi
vore från vidt skilda planeter utan
möjlighet att fatta hvarandras tankar.»
»Ack, jag förstår dig nog», svarade
han och vände hennes ansikte emot sitt,
medan han bemödade sig att urskilja
hennes drag i mörkret. »Men jag ser
längre än du — kanske! Ni kvinnor dra
alltid en ljusring kring den ni älskar,
och där utanför är det idel tomhet för
er, ni vet inte ens, hvad som finns där
bortom, — det bekymrar er inte. Vi
män kan inte gå så i blindo i längden;
vi måste veta, hvar våra fötter stiga,
äfven utanför kärlekens ljusgloria, — vi
måste känna mark under oss!»
Den unga kvinnan svarade icke. Hon
satt och log, inåtvändt, som mot något
långt, långt borta.
Inifrån danssalen ljöd alltjämt den
trista gungande valsrytmen. Med starka,
passionerade klanger steg den mot
höjden och sjönk åter tillbaka i häftiga
mollackord som i besvikelse och resignation.
»Hör mig», fortfor han med låg röst,
»du tycker, att jag talar hårdt till dig
nu, jag vet det! Men det kommer en
dag, då du skall förstå, att jag gjorde
det af kärlek — till vår kärlek.
Ar det inte en lycka, just det,
att få försvinna midt i kulmen af sin
glädje ? Hvarför skulle vi vänta, tills
vår kärlek blef vissen och gammal och
ful för att finna ordet farväl! Finns det
något så sorgligt och vanställande som
ålderdom och död? Till och med för
en blomma! Hur mycket mera, när det
gäller det vackraste och sköraste i vårt
väsen! Förstår du inte, hvilken kraft
det ligger i att skiljas så, att man med
full saknad och tjusning kan se tillbaka
på hvad som varit. Intet visset
svårmod, ingen ljumhet; — intensivt och helt
ända in i det sista!
Tro mig, du skulle inte ens önska,
att det kunde fortfara —- länge; — ja,
hur länge? — Vi har inte hunnit suga
musten ur hvarandras väsen. Vi har gett
hvarandra allt, — och fått ännu mera
tillbaka; vi skiljas rikare än då vi
möttes! Och vi famnar hvarandra för sista
gången lika starkt som då! Kan man
begära mera af lifvet? — Ingenting är evigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
