Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
ERIK HEDÉN
svåra yttre olyckor kunde bryta staten.
Samtidigt iakttog Sparta till en början mot
sina bundsförvanter, hvilka i krig och fred
följde dess ledning, ett tillvägagångssätt
som verkligen märkbart afstack från Athens
mot sina och än mer mot spartanernas
eget sätt att behandla sina ofria eller
kufvade undersåtar (heloter och perioiker i
Lakonien och Messenien). Gentemot
bundsförvanterna följde Sparta i någon
mån Roms senare inslagna väg, att
respektera deras inre själfständighet och
undvika skenet af öfvervälde.
Heiberg räknar det attiska rikets fall
såsom en seger för den splittringslust, den
kortsynta ovilja mot all underordning, som
var hellenernas skötesynd. Han har rätt däri,
men Athens nederlag och Spartas seger
var ej alldeles oförtjänt eller blott en följd
af tillfälligheter. Men visst är, att när den
segrande staten skulle begagna sin seger,
den snart kom till korta. Den nödgades
då tillgripa ungefär samma medel som den
förr klandrat hos Athen för att hålla sina
nu så mångfaldiga bundsförvanter i tygeln.
Den insatte flerestädes spartanska
styresmän samt införde med tvång i alla eröfrade
städer ett hänsynslöst fåtalsvälde. I ganska
hög grad ursäktas detta af samma
öfverdrifna individualism, som gaf berättigande
åt Athens tvångsvälde. Men det
utmärkande för den spartanska politiken var, att
den icke blott helt naturligt var ängslig
för att mista sin makt, eller låta någon
annan mäktig ståt uppväxa vid sidan, utan
äfven röjde en utpräglad obenägenhet för att
öka sitt maktområde. Därför fick Spartas
politik, ehuru den från början hvarken
saknade handlingslust eller ädelmod — att
Athen skonades vid Peloponnesiska krigets
slut var ett för den tiden föga vanligt
storsinne — mer och mer en orörlig,
bakslug, småaktig prägel.
Förklaringen härtill ligger i Spartas
befolkningsförhållanden. Dorerna i
Lakedai-mon utgjorde alltid en minoritet gentemot
det underkufvade folket. Samtidigt slogo
de, alldeles som Athens medborgare,
af-undsjukt vakt om det härskande ståndets
fördelar. Då de däremot helt saknade
athenarnes snabba folkökning, gick
dorer-nas stam och därmed deras yttersta
maktmedel, hären, tillbaka i antal, samtidigt
som dess makt och dess uppgifter växte.
En oklok ekonomisk politik hade nog största
skulden härtill. Enligt den gamla lykurgiska
ordningen — Lykurgos’ tillvaro har
naturligtvis bestridts af den nyare forskningen —
fick ingen spartan vara rik (han fick ej
äga penningar) men icke heller så fattig,
att han ej kunde föra ett ståndsmässigt lif
eller gifva sitt bidrag till de gemensamma
måltiderna. Han fick därför ej sälja eller
bortskänka sin jordlott, ej heller sina
Iif-egna, heloterna. Men genom arf kunde
flera jordlotter samlas på en hand. Genom
en senare lag fingo de äfven skänkas och
testamenteras bort. Att afhålla männen i
en ståt, som ledde hela Hellas, från
penningar och enskild rikedom, blef naturligtvis
också omöjligt. Så skrympte Spartas
härskande folk ihop till en liten klick af rika,
och staten undergräfdes af den enda fiende,
som enligt det gamla oraklet var farlig:
girigheten. —
Blott en sak må ännu framhätvas: den
andliga konservatism, som utmärkte Athens
radikala demokrati. Visserligen hade
tydligtvis dess store ledare, i främsta rummet
Perikles, fattats af de nyare upplysningslärorna,
men de jämnstrukna demagogerna, såsom
garfvaren Kleon, saknade den bildning som
kunde gjort dem mottagliga för dessa.
Hos Thukydides anklagar Kleon en
motståndare, hvilken ville skona det tämligen
oskyldiga folket i en affallen stad från
nedsabling, för att vilja vara visare än
lagarna och dåra folket med fagert tal.
Sophisternas läror slogo däremot rot hos
aristokratiska ynglingar (såsom Alkibiades),
hvilka voro demokrater eller aristokrater,
alltsom det passade dem, och under
ofärds-åren helst det senare. När sedan Sokrates
och Platon mot sophisterna satte sin stränga
förnuftsidealism, ville de ge de bäste, de
visaste makten i staten och sågo sitt
statsideal jämförelsevis bäst förverkligadt i Sparta.
Man förstår att detta gjorde dem
misstänkta hos demokratin. Vidare ville de ju
väl ej omstörta men i sanning från grunden
omdana den fäderneärfda religionen, och
hur gjupt denna gått just de enkla borgarne
i blodet, det visar exempelvis filosofen
Anaxagoras’ utvisning, Aspasias anklagande
för religionsbrott och processen om de
stympade Hermes-bilderna före tåget till
Sicilien. Med detta i minne finner man,
som Heiberg framhåller, t. o. m. Sokrates’
dödsdom förklarlig. Den fälldes dock ej
förrän under en djup förfallotid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
