Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Fra Angelico i Museo S. Marco. Af Anders Österling. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
ANDERS ÖSTERLING
milda extasen, i helgonblickarnas djup
af bergssjöar, där himmelska ljusstrålar
sänka sig.
Man har sagt, att det är svårt att
tänka sig Fra Angelico som dominikan.
Mången vill väl hellre sätta hans religiösa
idyllkonst i förbindejse med den anda,
som lefver i Franciskus’ underbara
Fio-retti. Men som ofta, när fantasien tror
sig taga en genväg, går den här
säkerligen vilse. Må vara, att ett så
dominikanskt inspireradt verk som den
stridande och den triumferande kyrkan, fresken
i S. Maria Novellas spanska kapell, svär
mycket påtagligt i sitt icke så litet
nack-styfva patos mot Fra Angelicos blidt
undfallande konst. Men Fra Angelico lefde
och verkade äfven han som god
dominikan. Hans konst är uppbyggelse, icke
propaganda — en from öfning riktad mot
Gud, fullt i öfverensstämmelse med
Do-minikus’ egna ord. Betecknande är för
öfrigt den inskrift, hvarmed han försett en
af sina fresker i S. Marco. Dominikanerna
äro som bekant tiggarmunkar, men allt
som deras praktiska verksamhet fick
större utsträckning, började de sätta i
fråga, om orden dock icke till en viss
grad borde få ha egendom. Fast S.
Marcos prior Antonino själf hyste denna
uppfattning, målade Fra Angelico med
fanatisk stränghet följande inskrift i en
uppslagen bok, som Dominikus på hans
bild bär i handen: »Ägen kärleken,
tjä-nen i ödmjukhet och lefven i frivillig
fattigdom; Guds och min förbannelse öfver
den, som inför egendomen i denna orden».
Man ser att Fra Angelico varit
lidelsefullt genomträngd af sin ordens
principer, och intet talar för förmodandet,
att han skulle känt sig bättre hemma
bland franciskanerna.
Den psykologiska nyckeln till Fra
Angelicos konst blir också slutligen hans
personliga fromhet, som icke jäfvas af
något enda historiskt bevaradt drag ur
hans långa och för en klosterbroder
jämförelsevis skiftesrika lif. Ingifvelsens
di-vinatoriska lätthet, lifssanningen i de
tolkade legenderna, hela den innerligt
mänskliga evidens, som strålar ur hans religiösa
framställning, förklaras af denna
personliga fromhet. Hans madonnor äro icke
damporträtt som hos Filippo Lippi,
klosterrymlingen och flickjägaren.
Sömngångaraktigt säkert och raskt synes Fra
Angelico ha framtrollat sina fresker,
fångande det väsentliga i uppgiften, och
enligt Vasaris berättelse nändes han icke
efteråt ändra ett penseldrag, därför att
han trodde hela visionen vara ingifven
af Gud. För honom fanns ingen lång
process mellan dröm och gestaltning,
ingen snål kompromiss mellan hufvudets
nyktra skepsis och bandens glödande ifver.
Han trodde, och för den som ser med
troende ögon tarfvas ingen mödosam
transponering från en real till en ideal
värld. Tron — det är hans enda men
mäktiga vapen i den ofrivilliga täflingen
med alla de geniala konstnärer, som
framträdde under hans sekel och det därpå
följande. Och äfven i vår tid!
Prera-faëliten, som tror sig vara honom nära
— är han honom icke ohjälpligt fjärran
just genom sin flykt till en fiktiv
forn-värld, och hvad vet en vantrogen artist
om den fromme munkens hemlighet?
Såg väl någon efter Fra Angelicos död
änglarna vandra in i solstrimman för att
rifva färgerna, hörde någon deras
hviskning i örat, om han en trött afton
kvaldes af ovisshet, huruvida han målade till
Guds ära eller sin egen? Den moderne
Italia-fararen drömmer så många halft
afundsjuka drömmar i S. Marcos
arkader. För honom har Fra Angelicos
värld visserligen endast konstens
skenverklighet, men i denna värld anar han
dock äfven lifsvärden, sköna, ehuru
förbleknade. De finnas där som de
osynliga stjärnorna på dagshimlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
