Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs Historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. II. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN WEIMAR TILL STOCKHOLM FÖR HUNDRA ÅR SEDAN 171
NYKÖPING. MEZZOTINTGRAVYR AF J. F. MARTIN.
underbara, man ser mer än tolf stycken på en
gång, nedstörtande än från höga klippor och
är från ofantliga kvarnhjul med ett
fruktansvärdt dån, en härlig syn, men mig föreföll allt
obeskrifligt dystert därför att jag själf var så
bedröfvad ... I dag ha vi åter passerat
vackra, leende trakter, ehuru icke på långt när
så vackra som i de södra provinserna. Allt
blir ödsligare och fattigare, äfven luften är
mycket kallare; man märker att man
närmar sig Nordpolen! . . . Äfven människorna
söderut behagade mig bättre, och deras dräkt
var vackrare .. . Men för öfrigt känner jag
den största aktning för de svenska bönderna,
ty det är förundransvärdt huru de själfva kunna
tillverka allt hvad de behöfva. Kvinnorna
spinna, väfva och sy alla deras kläder, och
männen förfärdiga alla redskap och anstränga
sig med oerhörd flit för att odla den steniga
jorden . .. Åkrarna äro väl vårdade, och jag tror
ej det finnes någon bondgård där de ej ha
vackert hemväfdt duktyg på bordet och till och
med skedar och bägare af silfver... i går
voro vi åter inne i en stor bondgård. ..
Helvig bad bonden visa oss några af hustruns
handarbeten, och hon hämtade genast ett lintyg som
hon själf väft och sytt. Tyget var ej
synnerligen fint, men rundt om halsen var det så
vackert broderadt med rödt och oblekt garn att vi
själfva mycket väl skulle kunnat begagna det,
om tyget varit finare . .. Tyvärr var jag också
den eftermiddagen så nedslagen att jag alls
icke kunde glädja mig åt något. Jag hade
nämligen åter burit mig tfurchtbar ungeschickt»
åt och slagit sönder ättiksbuteljen. Då jag såg
ättikan rinna ut föreföll det mig som om jag
slagit sönder mig själf och det varit mitt
hjärteblod som rann . . . inga ord kunna beskrifva
mina känslor. Naturligtvis brast genast ett
fruktansvärdt oväder ut öfver mig, då jag sade
hvad jag gjort, jag måste ögonblickligen stiga
ur vagnen för att torka af mina kläder, Helvig
kastade bort glasskärfvorna under en ström af
förbannelser och hårda ord, så att håren reste
sig på mitt hufvud och jag kände mig nära att
falla i vanmakt... Icke heller systrarna kunde
upphöra att förundra sig öfver min grufliga
tafatthet. Hela aftonen var jag alldeles
förkrossad och kunde icke återhålla mina tårar,
hvilket åter ådrog mig nya förebråelser. Ack,
jag förtjänar dem blott allt för väl och förstår
huru jag måste pröfva alla människors tålamod.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
