Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - E. T. A. Hoffmann. Af V. Ljungdorff. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8o
V. LJUNGDORFF
punkt, förbi hvilken den ej kunde gå fram
utan att brista i stycken och splittras i olika
strömfåror. Som familjens siste, var Hoffmann,
litterärt taget, en sträng solitaire. Han gick
obemärkt ut och gjorde sina fångster i det
mänskliga lifvet och dref därpå sin alchymi
för fällda rullgardiner: och ingenting torde
vara den mannen mera främmande än den
roll af ledare för romantikens dystert
brokiga eftertrupp — de efter hvarje fältslag
oundvikliga marodörerna — som
forskningen plägar tilldela honom. Så som
han står och befinnes, är han helt enkelt
den slutliga uppsummeringen af den
till-ändalupna dagens bragder på godt och
ondt, Hoffmann den ensamme, med sin
bräckliga kroppshydda och sitt oerhörda
mod, häxmästaren som i ett enda knippe
samlar alla romantikens strålfenomen, bryter
dem genom sitt temperament och därefter
låter dem söka sig ut på hvardagsvägarna,
förvandlade, förtätade, fördjupade,
»abge-tönt» ända till ytterlighet, — kort sagdt:
den typiske dekadenten, i full nutidsmening,
den nämligen, som W. Fred i sin bok öfver
praeraphaeliterna lika raskt som sympatiskt
formulerar, då han »mit dem bösen Worte
’dekadent’ jene Summe von Eigenschaften
meint, die im gleichen Maasse den
fran-zösichen Dichtern des ausgehenden
Jahr-hunderts wie den dänischen Romanciers
eigen ist, . . . jene Liebe zu leisen Tönen,
jene Flucht vor allem Heftigen und
Grellen, jene Neigung auf seine Seele zu hören,
statt auf die Geschehnisse da draussen, die
man nur als Symbole gelten lässt». — Ty
om än Hoffmann, mera troget än mången,
tecknade sina konturer efter yttervärlden,
fingo konturerna lif först därigenom att de
gjordes till exponenter, icke af en
stillastående tankebild, utan af en eller annan
vitalsida af diktarens eget i ständig rörelse
stadda jag. I denna bemärkelse är
Hoffmanns diktning följaktligen en
symboldiktning. —
Det har hart när blifvit till ett litterärt
slagord — bland de många — att beteckna
Hoffmann som prototypen för spöksidan
inom nyromantiken. Med en säkerligen
ej fullt omedveten ensidighet har den äldre
tyska fackforskningen — med Vilmar och
Georg Gervinus i spetsen — gjort denna
synpunkt till en fastslagen formel, och med
obesedd förtröstan till denna formel har man
därefter på skilda tungomål trott sig lösa pro-
blemet Hoffmann med några hastiga ord om
»Gespensterhoffmann», om hans »natlige
Virksomhed bland Tysklands Romantikere»
(L. Dietrichson) och liknande. Och på
detta sätt hafva Hoffmanns nyansrika
anletsdrag vandrat ur hand i hand till
eftervärlden såsom ett solkigt träsnitt ur en
kolportageroman Diktarens egna
omedelbara litterära förfäder — liksom äfven hans
närmast stående bröder i Apollo — äro
ej alldeles oskyldiga till denna fatala
porträttmystifikation. Jean Paul t. ex., som år
1813 hälsade hans debut i ord fulla af
sympati, fantiserar 1821, med vanlig
lös-mynthet, om Hoffmanns »morgon-, middags-,
afton- och nattspöken». Och hufvudintrycket
af de i mångt och mycket stridiga
omdömen, som fälldes af den nya generationen
— hans egen —, låter en förstå, att denne
ensling gärna betraktades som ett slags
romantikens falskmyntare eller åtminstone
som familjens fils prodigue.
Förklaringen till denna sällsport eniga
förnämitet ligger förmodligen däri, att man
till en början stött sig på hans
irrespek-tuösa sätt att umgås med sina farliga
passagerare, däraf kommit i det kuriösa
tillståndet att icke upptäcka träden för skogens
skull och omsider låtit narra sig till en
förväxling mellan vägen och målet. Den
fasta utsiktspunkt, hvilken diktaren själf
gång efter annan i sina många dialoger
belyst med en intelligensens klarhet och
skärpa, som ej sällan erinrar om den
franske 17 o o-tals-filosofen, gifver oss
emellertid nyckeln till det perspektiv, i hvilket
den Hoffmannska diktningens väfnad bör
ses för att ränningens gång skall kunna
urskiljas och dess mening rätt uppfattas.
Hoffmann är dämoniker på samma
sätt som folkfantasien är det i sin
diktning. Spökapparaten drages i första
hand fram såsom bärare af en fast idé,
som en princip i världsalltet eller som en
makt i den mänskliga tillvaron. Hans
teknik är då i flesta fall denna, att han låter
en eller annan enstaka gåtfull gestalt
om-kretsa handlingen och genomkorsa den
tidt och tätt. Och, försåvidt man med
ordet realistisk betecknar den konst som
gifver den starkaste bilden (eller skola vi
säga: det starkaste intrycket?) af
sammandrabbningen mellan de olika faktorerna i
tillvaron, kommer man ofrivilligt till det
resultatet, att just detta är — med Hoffmanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
