Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Oscar Levertin som litteraturkritiker. Af Carl G. Laurin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN SOM LITTERATURKRITIKER
ljufligheter och dyrbarheter han trängtade
med en hunger och törst äkta och ödmjuk
som trots något helgons. Hur fri från all
sorts tillgjordhet och förkonstling är han
ej, då det gäller de högsta och viktigaste
sanningarna, dem om hvilka Anatole France
säger att »ett barn kan taga dem med sin
hand».
I uppsatsen om Pierre Louys, denne
tomme och veklige dyrkare af
kvinnokroppen, har Levertin skrifvit några ord om
det alltid aktuella ämnet könsmotsatsen och
gjort detta på ett sätt som förefaller mig
belysande för hela rikedomen och djupet
af hans världsvy.
Att Levertin skulle anses betrakta
kvinnan uteslutande som en odalisk eller hetär
var helt naturligt här uppe i det kalla
Nifelhem, där själfva leendet fryser på
kvinnans läppar. Han har gärna påvisat,
hvilka skatter af skönhet och njutning Afrodite
kan skänka sina tillbedjare, utan att han
menar hvarken att därigenom kränka den
klarögda jungfrugudinnan eller ens att håna
de hänryckta i dionysoståget, hvilka gyckla
öfver dem som prisa den ljufvare dryck
och högre yra, som kärleksgudinnan
ingjutit i deras sinnen. Men nog förstår
Levertin, att kvinnan också kan skänka oss
andra dyrbarheter än sin kropp, och sällan
var någon längre än han från det
kvinnoförakt, som i än gröfre än subtilare former
finnes hos kyrkofäderna och hos Strindberg
och Weininger.
»Hur trött blir man icke», säger
Levertin, »på att höra denna sak om och om
igen, hur sterilt blir det icke på längden
att ständigt peka på skiljaktigheter, där
förståelsens försoning är den enda tänkbara
lösningen.» Och vidare yttrar han:
»Hvilken man måste ej, om han går till sig själf,
finna de vackraste och subtilaste af sina
drömmar åtminstone uppvägda af de
dyrbaraste af realiteter, som äro en moders
förbön, en systers handslag och en bruds
kyss?» När man förebrår Levertin hans alltför
heta sensualism, bör man minnas, att han i
sitt förmedlarkall kanske trott sig förmärka,
att vår folkkaraktär lättare förstod det hårda
semitiska rättfärdighetskrafvet, med hvad
detta kan ha af sympatiskt och osympatiskt
t. ex. hos en Brand, än den jublande hymn
till den sinnliga kärleken, som också står
i Bibeln i Salomos Höga visa.
Ingenting är så utsatt för olika partiut-
läggningar som opartiskheten, säger Geijer.
Därför kunna ej alla vara nöjda med en
god domare.
Levertin hade starkt utvecklad en sida
som ej brukar ofta förekomma hos estetici,
törsten efter rättfärdighet. Exempel på
detta öfverflöda i den bok, hvarom här är
fråga. Läs kapitlet om Barrès, där han
visserligen framhåller det drag af »utsökt
andlig perversitet», som fanns hos denne
ytterst begåfvade nationalist, men också
försöker att göra full rättvisa åt denne
författare, hvilkens tänkesätt han »ej blott
ogillar utan finner i högsta grad
osympatiskt». Helt naturligt skulle en så känslig
person som Levertin såras af den brutala
behandling Napoleon III rönt af flera
historieskrifvare, och de par sidor, där
kej-tarens karaktär skildras, äro typiska för
författarens grundlighet och själsliga finhet.
Denna lyser dessutom igenom öfverallt,
såväl då fråga är om en Tristan Bernard,
den iskalle, tokrolige cynikern, eller när
han talar om den holsteinske landtprästen
Gustav Frenssen med sin nordtyskhet och
sina etiska kraf.
Om det är sant som Schopenhauer
säger att semiten saknar verecundia, så var
Oscar Levertin i detta fall olik sin ras, ty
helig vördnad för sanning, skönhet och
kärlek, för alla de höga lifsmakterna var själfva
grunden i hans varelse.
Han har i sin diktning särskildt dröjt
vid motsatserna mellan lif och död, mellan
österland och västerland, som bägge funnos
hos honom, han har klart förstått att smärta
och vällust äro båda nödvändiga. Också den
ibland svåra motsättningen mellan
världsborgare och fosterlandsälskande har
uppstigit i hans sinne. Att han inträngt i de
mest olikartade kulturformer visar denna
bok, som sträcker sig från d’Annunzio till
Tolstoj. Ett uttryck i detta arbete
antyder också, hur innerligt han fattat
fosterländskheten.
»Den som en gång», säger han,
»verkligen känt sig som ett lösslitet blad,
för-torkadt och piskadt af rymdens stridiga
vindar, den ensam förstår kanske helt lyckan
af att växa på en gren, att känna sig i
samhörighet med en mäktig organism och
lifnärd af safven från dess djupa
underjordiska rötter».
Vi svenskar ha all rätt att med saknad
och stolthet räkna Oscar Levertin som vår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
