Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det förklingande. Fyra konturteckningar af Gustava Svanström - Jorden - Nittio år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 lO
GUSTAVA SVANSTRÖM
Han, som stod kvar, tänkte på striden,
som nu var förbi. När hjärnan kallnade,
skulle han kanske kunna afgöra, hur
mycket den kostat honom af lifvets blod
och drömmar. Nu stod han blott och
lyssnade med själens bitterhet till
vagnshjulens buller på en mörknande väg.
Bort, bort, sjöngo de, och hon, som
for, hade redan hunnit bort ur hans
hjärta, men det var henne icke nog.
Aldrig kunde hon komma nog långt
bort ifrån honom, ty hon förde med sig
något som han ej ville mista, barnet,
som de hade stridt om, och som lagen
gifvit henne, därför att hon varit den
starkaste.
En kvinna, som blifvit honom
främmande, drog bort med ett litet stycke
af hans blod och hans själ.
Det skymde. Berget rundade sin
hjässa som det öfversta af en jordglob
mot himlen, och öfver polen satt en
stjärna och lyste stor och strålande som
ur ett gröngyllene vatten.
Mannen såg på polen och stjärnan,
och han tänkte:
Hvad jorden blir liten för en stjärnas
strålar, hvad den blir liten, sedd inifrån
af vårt hjärtas bitterhet och hat.
Hon hatar mig, därför att jorden är
så liten, om den vore dubbelt så stor
skulle den inte räcka till för henne att
vandra bort från mig på.
NITTIO ÅR.
Hon ser så älsklig ut den nittioåriga,
där hon sitter vid fönstret och ser ut
mot den sakta fallande snön. Snöhvitt
är hennes hår, snöhvit den lilla
spetsmössan, mjuk och snöhvit schalen som
faller kring hennes skuldror.
En symfoni i hvitt. —
Släkten har samlats kring henne
för att fira jul, söner och döttrar och
söners och döttrars barn och barnbarn.
Hela denna lilla värld, som hon
skapat omkring sig af redan mogna män
och kvinnor och af unga telningar och
skott.
Den yngste sonsonen har nyss
kommit hem från sin bröllopsresa. Hans
helt unga hustru är mycket lycklig, och
med rörda och vördnadsfulla blickar
betraktar hon den gamla.
— Ett rikt lif, tänker hon, och
smeksamt låter hon sin hand glida öfver den
gamlas skuldra.
— Lilla farmor, säger hon.
Då ser den gamla upp med en blid
och sväfvande blick. Hon kan inte
påminna sig, hvem det unga fruntimret är.
Och hon skakar sakta på det hvita
hufvudet, medan hon säger till den äldsta
dottern:
— Nej du — jag känner henne inte.
Den unga ryser plötsligt till, som om
några stänk af den hvita snön fallit på
hennes varma hjärta.
— Är det dit vi skola komma en
gång, tänker hon.
Men sönerna och döttrarna se pä
hvarandra med ett litet mildt och
öfverseende leende. Hon har blifvit sådan
farmor, att hvad man den ena timmen
tio gånger omtalat för henne, det minns
hon ej längre den andra.
Rika frukter ha hennes lif burit, en
liten värld har hon skapat omkring sig,
ett arf lämnar hon åt jorden. Men nu
har hon kommit dit, där slutet löper ihop
med begynnelsen.
Sakta, sakta.
Men hon ser så älsklig ut, där hon
sitter vid fönstret och ser ut mot den
fallande snön.
En symfoni i hvitt, tänka de —.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
