Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Stenbocksminnet och hvad det gifvit oss. Af Sam. Clason. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 18
250 SAM. CLASON
•döda och 2,000 sårade, d. v. s. något
mer än 1 3 af fiendens. Siffrorna visa
imellertid, huru skarp striden varit. I
själfva verket är, om man ser på de
•deltagande truppernas antal, slaget vid
Helsingborg det största slag, som stått
på svensk botten, Finland inräknadt.
Uti intet af Karl Xl:s skånska fältslag
opererade så starka härar mot hvarandra,
och de många slagen i 1808—09 års
finska krig äro närmast små träffningar i
jämförelse med detta.
Vid 3-tiden på middagen var,
såsom jag nämnde, allt klart; kl. 4
kunde Stenbock affärda sin berömde
kurir, ryttmästaren Henrik Hammarberg
— hvilken icke var någon vanlig soldat,
utan en jurist, som tagit värjan för
fäderneslandets försvar och slöt sin bana
såsom president i Svea hofrätt — som
öfver allt Sverige spred det glada
budskapet om den »fullkomliga victoria»
som vunnits. Tre dagar senare följde
en utförligare rapport; det kan ur den
förtjäna att erinras, huru Stenbock
betonade, att han aldrig upplefvat något
slag, uti hvilket »så general som officer
och gemen sig så tappert, berömligen
och frimodigt öfver allt hafver visat»
som vid detta tillfälle. Efter ytterligare
två dagar hade han ett nytt glädjebud
att meddela: att dansken, illa tilltygad
som han var, åter inskeppat sig och
lämnat den skånska jorden, som bekant
sista gången den beträdts af fientlig fot.
* *
Och vinsten — hvad ha vi vunnit
genom slaget vid Helsingborg?
En senare tid har varit benägen att
karaktärisera den så, att den gaf ät
Sverige eller åtminstone räddade och
bevarade, återgaf åt Sverige dess
»naturliga gränser» på denna sida.
Stenbock själf skulle säkerligen icke
formulerat hufvudsaken på samma sätt. Det
har drifvits alltför mycken öfvertro i vår
senare historia med begreppet »naturliga
gränser», åtminstone när man velat öfver
allt göra vattenbäcken till sådana. Gå
omkring bland Europas fastlandsstater
och se efter, huru många sådana
»naturliga gränser» du hittar — och ändå
reda de sig ganska bra. Och på
1600-talet dyrkade man ännu mindre det
begreppet på sådant sätt. Det var snarare
så, att för Danmark på den tiden tedde
sig en gräns, som skulle gifvit det Skåne
och dithörande landskap, såsom den allra
naturligaste gräns i världen, medan åter
det, som Sverige sökt och vunnit
därnere, icke tänktes såsom en vattengräns,
vid hvilken naturen skulle förpliktiga
svenskarna att stanna, utan snarare
såsom en brygga att gå vidare på, främst
till våra många besittningar på södra
sidan Östersjön. Den naturliga gränsen
på den tiden — och kanske äfven
senare — drogs icke af vattendrag, utan
den drogs af förmågan att bättre än
grannen hålla ordning och skick i ett
område, skipa lag och rätt däri, främja
kultur, sammanknyta dess invånares
intressen med sina egna, så att de kände,
att under den spiran var det dem godt
att vara. Lägg Sveriges
förvaltningsbyggnad under storhetstiden på den ena
sidan, lägg på den andra det först
ari-stokratiförtryckta, sedan envåldsstyrda
Danmarks — exempelvis med blott en
sådan detalj som dess så godt som ofria
bondeklass, jämförd med de svenska
ständerna — och man skall förstå,
hvarför Skånes naturliga gräns skulle gå
väster och icke norr därom. Och från
den synpunkten kan det visserligen
sägas, att Magnus Stenbock i hög grad
hjälpte att skapa en naturlig gräns
därnere, men det icke blott genom segern,
utan framför allt genom den kärleksfulla
omvårdnad han såsom styresman
oaflåt-ligt ägnat landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
