Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. I. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
ROLF NORDENSTRENG
Det folk han sjöng om var ett ideal,
skapadt af hans ädla skaldesinne.
Verkligheten har först vår generation lärt känna.
Topelius’ idévärld var ännu långt
enklare än Runebergs och saknade dennas
djup. Nästan barnsligt naiv i sin kritiklösa
beundran var hans fosterlandskänsla. Väl
upplefde Topelius den tid, då motsatserna
mellan Finlands begge folkstammar trädde
i dagen skarpa och oförsonliga; men han
ville icke se dem, han försökte resonera
bort dem. Och trots sitt svenska
modersmål och sin kärlek till svensk kultur lutade
han dock mest åt det finska hållet. Det
är nu olyckligtvis ett äkta svenskt
lynnesdrag, det fulaste och sämsta af alla, denna
alltför stora förmåga att förstå och
sympatisera med fienden, denna håg att gå öfver
till hans sida. I den olycksaliga »Boken
om vårt land», som i min barndom lästes
i alla skolor, ägnas ett helt kapitel åt
det finska folkets dygder — men intet
säges om dess fel. Hur mycket ondt den
boken med dess löjliga öfverskattning af
land och folk har gjort, hur mycket
nationellt öfvermod, hur mycken nationell
själf-förgudning som vuxit upp af den sådden,
är svårt att ännu till fullo uppskatta. Men
icke ha de Topelianska idealen varit till
gagn för Finlands folk, så mycket är säkert.
Det värsta är, att tron på dem nog inte
är utdöd ännu.
Då Tavaststjerna började sin
skaldebana, hade språkstriden redan slagit ut i
full låga. Den rasade ej blott omkring
honom, utan äfven i hans eget blod, och
hur hård och härjande denna inre tvedräkt
var, därom bär snart sagdt hela hans
skaldskap skärande vittnesbörd. Han slets
mellan båda partierna, men fann ingenstädes
fotfäste. Har väl någonsin ett hemskare
nödrop gått öfver en svensk skalds läppar,
än de fyra enkla rader, som efter hans
död hittades bland hans papper:
Gif mig ett språk och gif mig ett land,
gif mig att älska älskade band,
gif mig en krets, till hvilken jag hör,
gif mig ett mål att stupa för!
När Topelius och Tavaststjerna, den
senare kort efter den förre, i februari 1898
afledo, var det mången som trodde, att
den svenska sången för alltid tystnat i
Finland. Men det dröjde ej länge, innan
den ånyo ljöd, nu från andra, yngre läppar
och mera medvetet svensk än någonsin
förut. Finlands alltför korta sommar var
förbi, höstfrosterna hade kommit,
bådande fimbulvintern; och sången hade nu
fått en annan, hårdare, trotsigare klang
som af stormens brus i Yggdrasilsaskens
krona, när ragna rök stundar. Högst och
stoltast bland alla ljöd Bertel Gripenbergs
röst. Den ljuder ännu, ren och malmfull,
fast med en allvarstyngre, tröstlösare klang
än förr. Han och Arvid Mörne äro de
yppersta exponenterna för själslifvet hos
vår generation af finländska svenskar; men
den senare — i så mycket Gripenbergs
själsfrände, i så mycket annat hans
motsats — tycks nu ha nästan förstummats.
Har han för den nye tusenhöfdade röde
guden glömt den gamle, men evigt unge
ljusguden med Ivran och bågen?
Vår generation gjorde sitt inträde i
lifvet buren på ett brusande vågberg.
Uppåt bar det med yrande fart, det skummade
och blänkte i solglansen på kammen —
så bröts den, så vräktes vi neråt i samma
rasande fart; och neråt, alltjämt neråt går
färden ännu. Hos Gripenberg afspeglas
såväl uppgångens tjusning som
undergångens ohygglighet.
1 Bertel Johan Sebastian Gripenberg
är född i Petersburg d. 10 september 1878.
Hans far var dåvarande andre
expeditionssekreteraren vid ministerstatssekretariatet
för Finland, sedermera senatorn, frihërre
Johannes Gripenberg, död 1893. Hans
mor, född Aminoff, lefver ännu, bosatt i
Helsingfors. Efter att ha genomgått de
tre lägsta klasserna i tvåspråkiga lyceet i
S:t Mickel och sedan fortsatt sin skolgång
vid Nya svenska läroverket i Helsingfors
utd i mitterades Bertel Gripenberg år 1898
från det sistnämnda till universitetet, där
han inskrefs i Nyländska studentafdelningen
och juridiska fakulteten. Men två år
senare gick han öfver till den filosofiska och
ägnade sig åt estetik och historia. Sina
studier skötte han emellertid enligt egen
utsago håglöst och kom aldrig till någon
examen.
I slutet af nittiotalet, då Gripenberg
passerade den gränslinje i lifvet, som
studentexamen bildar, stod kamratlifvet inom
studentvärlden på sin höjdpunkt; och i
synnerhet gäller detta om nyländska
studentafdelningen samt de svenska
sammanslutningarna inom västfinska, österbottniska
och viborgska afdelningarna. Det öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
