Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. I. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
ROLF NORDENSTRENG
kring — och den nationella kylan smalt 1
Man stod betagen, tjusad, bländad inför
honom. Hans öppenhet, djärfhet och
ärlighet kontrasterade på ett befriande sätt
mot den evinnerliga nationella slutenheten,
och hans färgrika språkkonst måste ju tjusa
oss, som blott voro vana vid dämpade,
diskreta nyanser, förutom svart och hvitt.
Och i denna lysande språkliga skrud
framträdde en själ af eld. Hans heta
lifslängtan genomglödgade hvarje rad.
Mången har väl i spänd väntan stått »vid
lifvets barm» liksom Gripenberg en gång,
men hvem har mäktat ge stämningen ett
sådant fulltonigt uttryck?
Nu vilja vi världens vinkande prakt
med bländade blickar skåda
och låta lyckans och ungdomens makt
i vaknande hjärtan råda.
Nu vilja vi slita med eldig arm
gudinnans skymmande slöja
och jublande, tryckta till lifvets barm
till sång våra stämmor höja!
Och lifvets gudinna visade sig framför
honom utan slöja, i all sin strålande,
förföriska, inspirerande skönhet. Han njöt
den i fulla drag och besjöng den i
tändande strofer. Den eldande känslan af
ungdomlig dådkraft, dådlust och framgång
har jag aldrig sett uttryckt i mera
medryckande ord än hos Gripenberg. Hör
blott!
/ lyckans ögonblick.
Nu är vår ungdoms högtidsdag. Vår styrkas senor
svälla,
och brusande går blodets vag ur hjärtats heta
källa.
Vår viljas vinge växer stark, vill ej för vinden
vika —
som aldrig förr och aldrig mer i dag vi äro rika.
I dag är intet oss för svårt, i dag vill lifvet slösa,
så låt oss dä med öppen hand vår skatt ur djupet
ösa!
Ju högre upp vi ställt vårt mål, dess högre med vi
ryckas,
vi äga gudars kraft i dag, för oss skall allting
lyckas.
I dag är medvind ödets vind, sex visar lyckans
tärning!
Så låt oss fästa evighet vid ögonblickets gärning,
att det vi gjort i lyckans stund igenom tiden
blifver
så varmt, så rikt, så strålande, som dagen det oss
gifver.
I dag är seger hvarje steg på lifvets rännarbana,
låt himmelshögt mot molnfri sol oss höja eldens
fana !
Vårt lösenord, som mäktar allt, vårt valspråk måste
heta:
håll fast din lyckas ögonblick, brinn, älska och
arbeta!
Det lösenordet har han sedan troget följt,
äfven i olyckans ögonblick — nej
timmar, dagar, månader och år — i
motvind, i nederlag, under mulen himmel.
Det säger sig själft att han liksom
många andra i ungdomligt öfvermod och
njutningslystnad kunde löpa linan ut, ända
till
mättnadens och äcklets stund,
då kroppen mera njutning bruten vägrar,
då död, ej lif, bor djupt i flaskans grund
och blytung trötthet lustans rus besegrar,
som det heter i »Morgonstämning» — en
skildring som på grund af sin
hänsynslösa realism väckte sedlig harm på många
håll, men likväl i sin skrämmande
åskådning och sin suggestiva stämning är en
tafla af en sann konstnär och naturligtvis
till sin anda alls icke är omoralisk.
Likväl, äfven skuggsidorna af lifvet ha
sitt värde genom kontrastverkan, äfven
äcklet är en erfarenhet som bör göras för
vinnande af en allsidig blick på lifvet.
Mannen utan fel och brister, han som
aldrig har släppt lös sig själf, aldrig har
hoppat öfver skacklarna, den personifierade
korrekta dygden, han kan från den
abstrakta moralens synpunkt väl vara ett ideal,
men nog blir han lätt odräglig i sin
upphöjdhet. Litet hvar torde föredra den
naturliga människan, som om sig själf kan
säga: nil humani a me alienum puto.
Framtidens korrekt moraliska alkohol-,
nikotin- och koffeinfria vegetariska osinnliga
släkte skulle väl fasa vid läsningen af
sådant versifieradt sedefördärf som
Gripenbergs »Skärseld» och stärka sin dygd med
en djup klunk vatten; men en sanning
förblir hans ord ändå, fast icke alla haft
hans klena fysik och fått lida som han:
Jag tömde till botten i yrande rus
den bägare lustarna bjödo
i världenes strålande gästabudshus,
där strängarna skälfvande ljödo.
Mitt arf jag förslösat vid lutornas lek,
vid kyssar, som bränna och döfva,
i snärjande armar, vid hviskande svek
och ljufliga drycker, som sofva.
Nu vaknar jag sköflad och plundrad och arm.
Min gyllene skatt är försvunnen.
Där öppnas en afgrund djupt i min barm,
och bittert blir vinet i munnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
