Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. I. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG OCH HANS SKALDSKAP
2 231
skogsödemarker som hålla Gripenbergs
hjärta fånget. »Det skönaste landet» är
för honom
— — — landet i norr,
där åkern ger vika för skogen,
där marken är stenig och karg och torr,
ej rörd af spaden och plogen,
där väldiga furor med mossig bark
mot himlen trotsande sträfva
och högt öfver tigande ödemark
bland skyarna örnar sväfva.
En vackrare hyllning åt det
högnordiska skogslandskapet vet jag mig aldrig
ha läst. Motivet till taflan kunde lika väl
vara taget från öfre Norrland som från
motsvarande finska bygder. Samma kärlek
till skogsvildmarken talar ur de två följande
— och sista — bland »Dikterna»:
»Tillbaka» och »Mot norr».
Det var en gifven sak, att ett sådant
förstlingsarbete som »Dikter» skulle väcka
stora förväntningar hos allmänheten, och
det var ej utan att de blefvo delvis svikna,
då »Vida vägar» kom ut (1904); men
»Gallergrinden» (1905) höll rundligt hvad
»Dikter» lofvat; den är väl också hans mest
kända verk. Däremot nådde »Rosenstaden»
(1907) knappast ens en succés d’estime —
och mer var den ej heller värd; Gripenberg
kallar den också i ett bref till mig för sitt
svagaste verk. Om hans »Svarta sonetter»
{1908) tyckas meningarna vara delade; men
tvifvelaktigt är, om det varit rent litterära
motiv som vållat de ogynnsammma
uttalandena. Väl kan denna sonettsamling som
helhet ej uppta täflan med »Dikter» och
»Gallergrinden» ; men mycket af dess
innehåll hör till det bästa af hvad han skrifvit.
Efter att ha lämnat studierna hade
Gripenberg flyttat till landet som
informator hos godsägaren E. Wahren på Kojo gård
i Tammela socken i Tavastland. Sin
landsvistelse afbröt han 1904 och 1906 för att
vid sagda års landtdagar i ridderskapet
och adeln representera sin ätt, hvars
hufvudman han är; därförinnan hade han 1903
företagit en resa till Frankrike och Spanien.
Frukten af hans vistelse i västerlandet blef
diktboken »Vida vägar». Trots där
onekligen finnas både medelmåttiga och svaga
saker, har den boken blifvit mig allt kärare
och kärare för hvar gång jag läst den.
Allt krafs, sådant som »Sonett till Laura»,
»Genom nyckelhålet», »Till min döda
orkidé» och »I mörkningen» hoppar jag öfver
och håller mig till det myckna äkta godset.
Inledningssonetten »Lyriken» är förtjusande
fin och elegant, och i cykeln »Den stora
staden» är stämningen mestadels lika
intensiv som dess språkliga uttryck är
fulländadt. Höjdpunkten nå de fyra
Baal-sång-erna, en social skildring som i dels
beklämmande, dels förförisk suggestivitet etsar
sig in i minnet. Hvilken bjärt kontrast
mellan slutorden i syflickornas sång:
Hur hårdt är lifvet för dem, som fått
i arbete allt försaka
och aldrig kunna en dag som gått
med glädje önska tillbaka!
och början af hetärernas sång på nästa sida:
På böjda knän, på böjda knän
oss världen hyllning bringar.
I offerlågors röda sken
den höga hymnen klingar.
Hur tröstlöst bitter ljuder ej tiggerskornas
klagan:
fåfäng var vår strid och bön.
Tiggarstafven blef vår lön,
lön för tro och heder.
och hur lefvande är ej frestelsen
personifierad i »Den stora stadens ande» :
I jungfrur, förlorad i fängelsets natt
er blommande skönhet I döljen,
men härlig skall stråla er hemliga skatt,
om blott på min väg I mig följen.
Ty se, jag är rik och min hand är full,
och gifmild jag är mot de mina.
Och sirad i siden och silfver och gull
er skönhet skall skimra och skina.
Och viljen I icke, så måsten I dock,
så bjuder min väldiga vilja.»
Ur denna cykel talar främst mannen,
den kvinnohungrige. I cykeln »Aftonlandet»
däremot möter oss Bertel Gripenberg själf,
aristokraten ej blott till härkomst, utan
ock till tänkesätt och sympatier, en hvit
korp i demokratins förlofvade land.
Härutinnan är han Arvid Mörnes raka motsats.
Mörne, som ej har en droppe finskt blod
i ådrorna och till hela sin karaktär är så
utprägladt svensk, har dock en gång
förklarat sig beredd att för den sociala
rättfärdighetens skull i yttersta nödfall offra
det svenska modersmålet — det vill säga,
att för barbarhordernas tvifvelaktiga bästa
offra kulturen. För Gripenberg däremot är
kulturen oändligt mycket mera värd än all
världens barbarer sammanlagda och deras
väl eller ve. Och hvem kan jäfva hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
