Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. I. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG OCH HANS SKALDSKAP
2 233
Må tider och tankar slå rot och bli frö,
må folkslag förtryckas, förödas och dö,
blott sången, blott sången får lefva!
Men man må minnas, att det gällde
ett folk, hvars stora flertal yfdes af sin
nationaldygd »nöyryys» (ödmjukhet), denna
den ömkligaste bland dygder, som alltid
yttrat sig just då trots skulle ha varit
nödvändigast, ett folk som böjde ryggen allt
djupare under piskrappen och därmed
formligen inbjöd till fortsatt ökadt förtryck.
Det fanns dock en annan man, som
kände vanäran lika djupt och bittert, men
ej gaf harmen luft i ord, utan i gärning.
Bara en krökning af hans pekfinger —
och fienden låg i sitt blod, dödligt sårad.
Förtrollningen var bruten, folket började
räta på sin böjda rygg och fylla lungorna
med luft. Lifvet återvände.
Det står en vård på familjegrafven i
Borgå, där den man hvilar, som
handlade, då andra hade tappat modet,
mannen med kallt hufvud, varmt hjärta och
säker hand: Eugen Schauman. Men
ståtligare är den »lofstapel» — för att nyttja
Egill Skallagrimssons terminologi — som
Gripenberg redan därförinnan hade byggt
åt honom och som »länge skall stå
obräcklig i skaldskapets gård». Den står att se
i »Gallergrinden», som kom ut året därpå;
och detta är slutet:
Vård på grafven du ej behöfver,
hög som äran är skyn däröfver.
Allting döden i glömska sofver,
äran ensam blir evig kvar.
Besläktad i stämning med denna, men
bredare och färgrikare är den hyllning
han i samma bok ägnat minnet af sin vän
Albert Edelfelt. Stoltare minneskväden än
dessa två skall man knappast finna ens
hos de i denna diktart så förfarna
islänningarna.
»Gallergrinden» torde vara så bekant
här i Sverige, att någon redogörelse för
dess innehåll knappast är nödig, helst som
jag längre fram i annat sammanhang
kommer att diskutera en god del däraf.
»Rosenstaden» är en cykel kärlekssånger,
som slutar med ett våldsamt utbrott af
smärtfylld harm öfver den älskade, som
skänkt honom lyckan endast för att krossa
den i grund och göra hans ensamhetssorg
dubbelt bitter efteråt.
Af en man med Gripenbergs kultur
har man rätt att kräfva mera välde öfver
sitt väsen, kräfva den i och för sig sunda
och oumbärliga vedergällningdriftens
tyglande och ledande med urskillning.
Gripenbergs störtflod af ilskna kraftord i
»Förbannelsen», där han rasar som en berserk,
verkar osmaklig och löjlig:
Jag minns den förbannade stunden —
för evigt förbannad den är!
Jag minns den smutsiga stunden,
dess minne jag evigt bär.
Jag minns de förbannade orden,
de ondaste ord som på jorden
besudlat en flickas mun» etc.
»Må markens örter förtvina
på den ort, som hört dina ord,
dina smutsiga, kloka ord!
Må dödsskalletänder grina,
må besmittade vindar hvina
öfver denna besmittade jord! o. s. v.
Man kunde tro, att författaren till dessa
rader vore Hjalmar Vång, men så är
tyvärr inte fallet.
Rättvisan kräfver likväl, att jag nämner,
att Gripenberg ej längre känner sig
tilltalad af »Rosenstaden», utan med ärlig
själfkritik kallar den »omanlig». Men om dess
innehåll mestadels är magert, så är
åtminstone formen alltigenom fulländad, lika
mästerligt slipad och briljerande som i hans
yppersta föregående alster. Och det vore
orättvist att frånkänna dessa kärlekssånger
allt poetiskt värde; vissa af dem äro i och
för sig förtjusande, om ock de icke fylla
det mått, som man mäter Bertel
Gripenberg med. Jo, två göra det, »Vår synd»
och »På himlen stå planeterna». Den förra
är så helt Gripenbergsk; jag citerar första
strofen:
Vi syndade båda — vår synd var svår,
så säga de vise alla.
Men du var så vacker, och det var vår,
och rödt af rosor stod hvarje snår
och det var så ljufligt att falla.
Fortsättningen går i samma stil med jämn
stegring. Icke fullt så het är »På himlen
stå planeterna», den mest harmoniska i
samlingen och en af Gripenbergs bästa
öfver hufvud, med sin varma innerlighet i
slutstrofen:
Därute kämpas blödande om makt och guld och ära,
långt mera öfverflödande hvarandra vi beskära.
Så låt oss låsa grindarna som till vår lustgård leda,
och lekande bland lindarna vår lyckas läger reda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
