Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Sven Scholander. Några ord till femtioårsdagen. Af Sigrid Elmblad. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN SCHOLANDER 2 37
konstakademiens gamla byggnad, rifven 1892.
och gossröster, hela skalan igenom, ty
lifvet frodades och blef till mångfald hos
de båda kullarna, som hade sitt bo inom
den nu så förvandlade helgedomens hank
och stör.
Ned för den stora fasadtrappan
stormade den mörka kullen, blandrasen af
söder och nord, ut från den lustiga gamla
våningen, som i smala, långsträckta rum
drog sig i ringlinje åt tre väderstreck, för
att åt gårdsidan sluta i ett litet kabinett,
några trappsteg högre upp, likt en orm
som ringlande höjt hufvudet — en
omväxling för blicken, som nu mera sällan
unnas oss, och hvarför? Måste verkligen
allt nivelleras för vår bekvämlighets skull,
backarna tills Stockholm blir en pannkaka,
garnerad med spårvagnsskenor och alla
våningar ett mer eller mindre likartadt
konglomerat efter det ledsamma mönstret:
nutidens fordringar? — Men hvart tog jag
vägen . . . jag var ju borta från allt detta
bland den gamla akademigårdens rabatter,
utanför hvilka strömmen sjöng sin sång,
ostörd af spårvagnspingel, och syrenernas
doft aldrig förorenades af automobilernas
benzinångor.
Den ljusa kullen hade sitt bo i östra
flygelbyggnaden. Ibland skockades vi barn
omkring en liten man med breda skuldror,
buskiga svarta bryn, snillets glans i
blicken och gymnastens spänstighet i hvarje
rörelse. Att balansera på en stylta, medan
han kastade den andra öfver axeln, var för
honom en smal sak. Och då jublade
ungskocken. »Farbror Scholander» var
barnens förtjusning, fast nog fick man respekt,
om han drog samman de täta brynen.
Det var en fröjd att leka med honom,
men man förstod nog att han icke bara
var att leka med.
Och i skaran fanns där en liten pilt
med mycket ljust hår, mycket röda kinder
och tindrande ögon, med något af färgen
hos en sollyst sommarsjö. Han var kanske
den ystraste i den ystra flocken, och jag,
ensambarnet, stillsamt uppfostrad bland
gammelfolk, kände nästan en viss fruktan
för honom, aldrig riktigt lugn för hvad
han i sin sprudlande odygdslust kunde
hitta på för fyr. Och dock var det aldrig
någon elakhet med i spelet. En
särmän-niska, en af de fa skulle han växa upp
till, och redan som liten pilt gaf han
bevis därpå. Rann sinnet på honom, lät
han icke andra lida därför, han hade en
annan afledare, den att dunka hufvudet i
väggen så man trodde att både det och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
