Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruno Liljefors. Af Axel Gauffin. Med 21 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUNO LILJEFORS«
249
I’ANNÅER. OLJEMÅLNINGAR (1889). I Furstenbergska samlingen i Göteborgs museum.
af utvecklingsårens oförmedlade och
grella kyla.
Men denna liffulla oro är just hvad
konstnären eftersträfvar, och i andra verk
drifver han den till sin spets genom
sammanställandet af flera »etyder inom
samma rann. Här är det som om han
hade fångat verkligheten i en magisk
spegel men krossat dess glas och
sedan på måfå hopfogat skärfvorna. Men
en samhörighet finns det mellan dessa
etyder, liksom mellan spegelns skärfvor.
Det är djurlifvet i sin skiftande
facettering som drar skogsvandrarens
uppmärksamhet till sig och af honom
fängslas på skissbokens blad.
Jag antar att det är detta
hopställande af flera motiv inom samma ram
som har gifvit upphofvet till talet om
det japanska i denna fas af Liljefors’
konst. Hvar grunden nu än månde
ligga, så har »Liljefors’japanska period»
blifvit ett slagord af, så vidt jag vet,
obestridd gångbarhet.
Och likväl är skillnaden mellan den
västerländske och österländske
konstnären påtaglig.
Hvad Liljefors ger i sin
åttiotals-konst har jag redan sökt att antyda. I
rak motsats till det tillfällighetens spel, i
hvilket han finner lifvets princip, ställer
japanen sin syntes. Det österlänningen
vill skänka är inte en viss räf, det är
räfvens idé. Och klyftan vidgas, när man
ser med hvilka medel den snedögde
öbon utför sin bild. Hvarje japan är
kalligraf, och äfven målningen blir för
honom ett slags skönskrift, en
perspektivlös konturkonst med stiliseradt
förenklade linjer. Och här kommer den
sista, afgörande skillnaden, som gör att
Liljefors, äfven under sin senare
produktion, när han själf upptager syntesen
som princip, aldrig blir japan i sin konst.
Liljefors ger sina djur i deras naturliga
omgifning. Shunbokous fåglar åter flaxa
som i ett lufttomt rum — äfven om
han låter dem sitta på en persikogren
blir resultatet en ytdekoration,
visserligen af utomordentligt konstnärligt värde.
Man tillägnar sig för öfrigt ej en
främmande naturuppfattning blott
genom att helt hastigt i en konsthandel
eller ett boklådsfönster taga i skärskå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
