Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Han och Raoul. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAN OCH RAOUL
Af ALGOT RUHE
AN hade ringt i ett kör, som
alltid på senare tid, när han
satt ensam till bords.
Knappast var Larson färdig med
att servera en rätt, förr än klockan
började galnas igen, som tecken att det var
klart till den nästa. Och nere i köket
stod de på hufvudet för att hinna med.
Nej, då mycket hellre ha huset fullt af
främmande, än detta evinnerliga jäkt,
morrade köksan. Larson rörde inte en
min, det hade han för länge sen fått
upp-fostradt bort. Han skötte sin herre och
klämde åt dem där nere, sådan var hans
ställning, det bjöd hans plikt.
Nu var det öfverstökadt, det värsta,
fruktskålen framflyttad, kristalltallriken
med sin lilla hopböjda serviett ställd vid
kuvertet, nu hade han bara kaffet kvar.
— Behagar doktorn kaffet i salongen?
vågade Larson en fråga.
Det kom intet svar. Det kunde
betyda att Larson fick dricka kaffet själf,
så oregelbunden som doktorn blifvit pä
sistone, alldeles oberäknelig. Det var
inte samma jämna lunk i vanorna som
förr. Låt vara han ingenting sa’, det
var egentligen bättre, så slapp man ha
det att tänka på också, höra efter och
svara, så man kanske kom att trassla till
serveringen. Men att han lät rätter gå
orörda ut och aldrig så mycket som fråga’
hvad det kom efter eller fällde ett ord
om huruvida det smakat eller ej, gjorde
minsta anmärkning, det var galet, det
var mycket betänkligt. Det röjde så
tydligt, att han inte längre trifdes, att
hemmet var honom likgiltigt, att det således
fanns något annat, som fyllde hans
tankar.
Larson hade nog funderat hit och dit.
Mången kväll, när köksan och han satt
och språkade, kom det på tal, hvad det
väl kunde vara. Hon, förstås, var genast
färdig med sitt:
— Larson skall se, vi får en vacker
dag fru här i huset.
Nej, så enkelt var det nog ändå inte,
menade Larson. Det vore väl en smal
sak för doktorn att fä en fru, ett parti
som han, en sådan karl. Inte behöfde
han gå sta och tappa matlusten för så
litet. Nej, saken var nog tvärtom, si,
att det inte kom nån fru hvarken nu eller
sedan. Där var det mer antagligt att
skon klämde. Om hon var klyftig nog,
kunde hon räkna ut, hur det då hängde
ihop?
— Larson menar, han inte kan få
den han vill ha?
— Justtament, ja ... hoppat i galen
tunna . .. tjärat ner sig på fel håll.
Larson hade nog haft tillfälle se och
ta del i både ett och annat, som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
