Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Han och Raoul. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
ALGOT RUHE
— Och sedan?
Nu blef han förlägen och borrade in
sitt ansikte mot Franckes bröst.
— Nå säg?
— Det vet du.
— Jag vill så gärna höra det.
— Det är du! kom det plötsligt.
Och han skrattade högt. Han hade
visat sig duktig, gjort något påkostande,
lyckats, och nu var det öfver. Han
jublade.
— O Francke, jag håller så förfärligt
mycket af dig .. .
När det först väl var sagdt, tog det
aldrig slut med att hålla af, eller att
tala om det.
— Du vill alltid hålla af mig?
— Ja naturligtvis, hvarför skulle jag
inte det.
Nej visst, hvad var det väl värdt att
fråga om .. . Alltid skulle Raoul hålla af
honom, alltid komma till honom, och som
nu låta öfver honom brista dammarna
kring sina känslor. Och alltid skulle
också Francke kunna till gengäld skänka
honom det han månde ha bäst att ge.
Men det fanns ett villkor härför: inte
störa barnet, inte förarga en af de små. ..
Francke lade sitt hufvud tillbaka i
stolen och mönstrade skälen igen som förut,
alla för, alla mot att han med varliga
händer skulle ta på det skröpliga. Han
kunde dem ju utantill: modet att våga
stora steg och lyda lustens ingifvelser,
begäret, begäret till en kvinna, som röjt
att hennes älskog var brinnande, hans
ensamhet, som inte var så treflig ibland,
och rätten att häfda sig själf, som den
starke han var ...
Men då steg för honom bilden af
Raoul genom åren igen, som han sett
den förut mången gång, nu förklarad och
mäktigare, renare än någonsin, så ljus,
att all själiklarhet öfver hans grunder att
se till sig själf blef såsom en skugga,
fördunklades, upplöstes, försvann. Blott
Raoul stod kvar, ensam herre.
Då tänkte Francke:
— Jag vill säga till Cecily, trösta
henne med det, ty hon kommer att ta
sig det när . . . jag vill säga : hvad är
det väl att ge sig hän åt en annan, när
man tar undan det man tycker vara det
bästa för sig själf. . . Låt våra händer
mötas såsom värn om Raoul, och våra
ögon mötas i hans. Kanske vi då en
gång får se, att vi sålunda älskat
hvarandra högre än om vi handlat annorlunda
mot nu.
Han kände frid som vid
uppvaknandet efter en äfventyrlig batalj i drömmen.
Raoul hade blifvit så stilla, det slog
honom nu, tyst och inte rört sig på länge.
Francke vred på hufvudet för att se hur
det stod till. Gossen sof, trygg och
stilla, och log emot sin vän, som anade han
triumferande att han kommit och med
sin blotta närhet ur grubblets kaos
danat det stolta beslut, som skonade dem
alla, de tre som höll hvarandra kär . . .
Och dessutom också hans stackars
pappa .. .
Francke vågade inte röra på sig,
näppeligen andas. Han var fast och fången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
